Och när jag kommer till skolan rasar allt, hela det där lilla jag hade byggt upp av något slags struktur, något slags gips omkring mej så att jag kan stå upprätt. Kan inte hindra mina ögon ifrån att leta dej hela tiden, den vanliga svängen förbi kaffet, sen upp rundan i biblioteket, vet inte vad jag ska göra, kollar mejlen, om något har hänt på facebook. Kan inte låta bli att titta på din sida. Inget har hänt.
På seminariet tror jag att jag ska börja gråta, jag tittar i pappret, säger ingenting. Blundar bakom luggen, hårt och hela tiden och det bränner där bakom. Vill ställa mej upp och skrika Fattar ni inte att det här inte betyder nåt? Jag är den ensammaste människan i hela jävla världen!
Det är jag ju inte alls.
Orkar inte vara kvar. När jag går ner på perrongen vill nästan hela jag sitta kvar där, vänta på det motsatta tåget, hoppas att du kommer med det, att du ser mej där och vadå. Ingenting skulle bli det minsta annorlunda av det.
Väl på tåget gråter jag lite, tänker bara på fan och fan och fan och dina överarmar och hur huden känns där. Jag går sönder, lite mer hela tiden, jag tänker att jag borde ringa mamma och pappa, men jag vet att jag kommer börja gråta om jag gör det, och jag vet att de blir så ledsna då. Jag tänker på att jag fortfarande har din nyckel, att du nog är i skolan nu (i samma byggnad som jag precis har varit i, vi har varit där båda två i samma huskropp, nästan nära, och fan vad jag är patetisk, men det känns på ett särskilt sätt i mej när jag tänker på det). Jag tänker på att jag fortfarande har din nyckel och att jag skulle kunna åka hem till dej nu, bara lukta lite på din kudde, gråta lite och fan begå hemfridsbrott.
Men i höjd med Älvsjö lättar något, trycket över bröstet och gråtklumpen i halsen, jag andas lite bättre. Jag kan inte vara där du är. Jag är så jävla rädd för att se dej där, jag vet inte vad som händer då, jag är rädd att jorden slungas ur sin bana, eller någon annan överanvänd halsduksklyscha, om vi möts vid kaffeautomaten. Och samtidigt är det nästan det enda jag kan tänka på när jag är där. Att jag måste se dej, att vi måste mötas av en mycket välarrangerad slump och att allt kommer bli annorlunda då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar