Orororororo

I gruppterapi ska jag försöka hitta min plats i livet.

Jag tänker på filmer som utspelar sej i NY, manchesterbyxor, cigaretter, härligt röriga lägenheter med stora fönster.

Själv ska jag sitta i Enskede tidigt om mornarna, med surt automatkaffe i plastmugg, landstingsfärg på väggarna och oro.
Ja men det är spännande på nåt vis.

Droppen Dripp

Jag är stolt över min förmåga att förlåta, och det där att jag inte riktigt ger upp fastän jag är utspilld och skvätter överallt.

(På andra sidan av den tunna väggen bor en grottman. Han vrålar ungefär tre gånger i timmen, för min del verkar det poänglöst. Han bor inte i min uppgång, så jag vet tyvärr inte hur han ser ut. Vad jag vet är att hans tjej ser asiatisk ut (jag har sett henne på balkongen), att han låter ännu mer som en grottman när han knullar henne och att han har kort stubin.)

Jag fick en pojkfrisyr idag. Som för att manifestera det motsatta kom det en droppe blod när jag kissade efteråt.

Är det bara våldsam ångest man vill åt? Finns det nån poäng med lite vardaglig oro om den inte sticker och skär i dej?

Du, jag är kär. Jag vet inte vad som hände. Jag hämtade ut ett paket på videoaffären och blev trevligt bemött av tjockisen, världens otrevligaste man, som har affären.
Men det är inte tjockisen jag har blivit kär i.

Vet inte

Jag vet helt plötsligt inte vad jag ska säga. Någonting satte sej lite som ett lock för munnen när en av huvudrollsinnehavarna hittade hit. Man står i strumplästen i trapphuset med en soppåse i handen när man hör dörren smälla igen bakom sej.

Ibland låter allt fånigt, man försöker att inte bry sej, men självcensuren är snabbare än tanken ut i fingret.

Herregud, bara det här är ju sjukt fånigt.

Nä, nu vet jag inte riktigt hur jag ska göra.

Långt igen

Jag vill vara Jens Lekmans syster när han sjunger You’ve got so much to live for, little sister.

Jag tänkte ju inte berätta för han som dumpade mej om det där, att en av hans bekanta är cepe. De känner inte varandra nära alls. Jag tänkte att den där personen med största sannolikhet inte skulle yppa ett ord om det som har hänt, han gjorde ju bort sej så grovt.

Sedan berättade jag ändå. För att jag inte pallar att mörka mer nu. Jag berättade vad som hänt, men utan namn och detaljer. Det skulle ju inte gagna honom att få ett ansikte på cepet. Sedan försäger jag mej, han fattar hur allt hänger ihop, och jag pallar inte att ljuga på raka frågor.

Han är rasande på honom. Besviken på mej. Jag är så in i helvete besviken på mej.

Ovanpå allt detta, som strössel, berättar han som dumpade mej att han har dejtat en tjej några gånger. I oktober. Jag har frågat honom flera gånger tidigare. Varit extremt explicit med att jag vill att han berättar sådana saker, att det kommer hjälpa mej att gå vidare. Han har lovat att han ska göra det. Han har ljugit när jag har ställt raka frågor. Det här är andra gången på relativt kort tid som jag känner att han kanske inte är den jag tror.

Jag har svårt att förklara för andra varför det gör mej så ledsen, varför det blir som det blir. Herregud, det är inte som att han har varit otrogen. Och inte jag heller. Men ändå så…

I allt det trasiga finns det något fint. Jag tror inte att jag inbillar mej det. Antingen blir det fina så förstört av allt det här kladdiga och trasiga. Eller så funkar den där grejen som mammor brukar prata om när man mår dåligt, att man bränner ner allt till grunden innan man bygger nåt nytt.

Glömde jag osa?

Jag går naturligtvis till Vivo under den där timmen då alla andra går dit. I evighetskön tittar jag på en illgul skylt som deklamerar att Livet är en fest.

Är det?

Hjälp

Det finns inga gränser för den här soppan. Den skvätter åt alla jävla håll och kanter och fan och fan. Jag behöver hjälp. Jag vet inte vad jag ska ta mej till. Fan.

Han som dumpade mej åkte bort i lite drygt en vecka. Innan det hade vi kommit överens om att avsluta det här strulet. Rent och snyggt, inget mer knas. Samtidigt som ingenting hände när vi sågs efter beslutet, kändes det ändå som om det hände saker.

När han åkte tänkte jag på honom. När han var borta. Jag funderade över vad vi egentligen hade bestämt. Hade jag bara inbillat mej att det fanns någonting där ändå? Jag funderade över om han skulle träffa någon där. Han åkte ganska ensam. Jag funderade över hur jag skulle reagera över något sånt.

Samma kväll som han åkte gick jag ut, blev åt helvete för jävla full. Så full så att jag har ramlat och slagit upp mitt knä på Stureplan, på vägen mellan två ställen. Utan att jag kan minnas hur det gick till. Så full så att jag borde ha blivit utkastad, flera gånger om. Jag befann mej dock i det där rummet längst in, där de inte kastar ut folk.

Under kvällen hängde jag och min vän med en bekant till han som dumpade mej. Den här killen stöter en del på mej under kvällen, jag dissar honom gång på gång. Men vi fortsätter ändå hänga med honom, och fan och fan vad jag ångrar det. Han vill att jag ska följa med honom hem, jag säger att det inte kommer hända. Men vi fortsätter ändå hänga med honom. Han säger att han tycker om mej, att han är attraherad av mej. Jag säger åt honom att lägga ner. Men vi fortsätter ändå hänga med honom.

Varken jag eller min vän minns hur vi skiljs åt vid det sista stället. Jag har ingen aning om hur jag går ut därifrån, hur jag åker därifrån. Jag har svaga minnesbilder av att jag kliver ur en taxi med honom. Men hur fan jag hamnade i den, hur förhandlingen gick till innan det, det har jag ingen aning om.

Morgonen efter vet jag inte i vilken stadsdel jag befinner mej. Jag är öm i hela kroppen, när jag går på toaletten blöder jag. Jag hittar inte mina kläder, får leta i soffan, i hallen. Det enda jag minns av natten innan är att jag ligger i sängen med honom och att han under sexet slår mej i ansiktet. Slaget fick mej att helt plötsligt bli närvarande, jag lackar ur. Han ber om ursäkt. Jag säger att det inte är okej. Men vad som händer sedan har jag ingen jävla aning om, om vi fortsätter, och vi avslutar, om jag däckar.
Det enda jag vet är att jag morgonen efter får fråga honom om var vi är. Att jag har ont i stjärten, ont i fittan. Att han säger Kan vi inte knulla lite innan du går? Att jag säger Nä, det kan vi inte.

Fan, jag kan föreläsa för människor i timmar om Flickan och skulden, och att man ska få vara precis hur jävla full man vill utan att känna sej det minsta skyldig, att man i vilket skede som helst har en helt självklar rätt att säga Nä fan, nu har jag ingen lust längre.

Men nu är grejen den att jag känner mej jävligt dålig. Det där är det värsta jag gjort på jävligt länge, även om jag inte tog ett medvetet beslut att göra det. Det här är så illa. Jag är så dålig.

Det osexigaste som finns är människor som bortförklarar dumma grejer med att de var för fulla. Men det är precis vad jag säger nu, till han som dumpade mej, som det precis höll på att bli någonting, jag vet inte vad, med igen.

Han hatar såklart honom. Men det här med tilliten oss emellan är nog också ganska pajat. Fan.