En hel kväll spenderad på en kass pjäs på Dramaten. Under tiden tänkte jag på mej själv.
Det här är väl egentligen bara den där gamla vanliga man har sett flera gånger förut, fast med andra karaktärer. Jag är på väg att gå, håller på något vis på att resa mej. Han grips av panik, kastar ut en krok. Jag lyckas hålla mej lugn ett tag, nappar inte direkt. Men med målmedvetenhet har han till sist rört till mitt huvud så pass att jag helt plötsligt har svalt hela kroken. Fan.
Det är billigt. Men åh så effektivt.
Hur gör man för att vara den starkare, den som liksom bara går, som aldrig vänder sej om för att höra det sista den andra personen säger?
Jag lägger aldrig på först, jag sitter jämt kvar med luren mot örat och väntar på att höra klicket. Sedan lägger jag på. Jag tror att det är ett tecken på att man är en förlorare.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
den som älskar mest, förlorar mest.
det är en styrka att älska.
så du är ingen förlorare, du är en vinnare.
Ha kvar dina känslor - känslor 2.0
starkare, bättre och lev med dom inte emot dom.
om en tid är du en vinnare. Hur kort eller lång bestämmer du själv.
Men tillåt dig inte känna att du är en förlorare.
tack
NU har jag väntat länge på att du ska skriva ngt nytt!
Skicka en kommentar