Och jag gråter inte en enda gång på jobbet. Inte ens när snäsiga gubbar säger att jag pratar för sluddrigt, inte ens när näbbiga tanter ifrågasätter mitt kunnande innan jag ens har öppnat munnen. Inte ens när gubben på jobbet frågar hur det är, jag säger hur det är och han säger Åhh nej.
Jag gråter inte ens på vägen hem, när jag träffar hans bästa vän i tunnelbanan. Jag gråter inte ens när jag säger att det är skit, han kramar mej och säger att han förstår att det är skit.
Inte ens när jag kommer hem gråter jag en enda gång.
Nu ska jag sova. Nu kommer jag kanske att gråta.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar