Jag vill vara Britneys vän

Jag har faktiskt inte dött än idag. Är hela tiden lite passivt livrädd för att jag gör det snart, brakar liksom.

Jag tänker på att måndag var en sorglig dag på många sätt. Britney blev av med vårdnaden om sina barn, och det gör mej verkligen ledsen. På riktigt. (Jag blev lite kall inuti när jag såg youtubegrejen med den gråtande killen som förbannar alla som inte förstår B. Jag är ju han. Hade dessutom kört en ganska identisk monolog bara några dagar tidigare på tunnelbanan) Hur blev jag såhär? Är det så jag är? Finns det inte nån gräns för hur långt man kan sträcka sej i sin mission att ta på sej andras smärta. Herre. Ibland blir ju till och med jag trött på mej.