Drama

En hel kväll spenderad på en kass pjäs på Dramaten. Under tiden tänkte jag på mej själv.

Det här är väl egentligen bara den där gamla vanliga man har sett flera gånger förut, fast med andra karaktärer. Jag är på väg att gå, håller på något vis på att resa mej. Han grips av panik, kastar ut en krok. Jag lyckas hålla mej lugn ett tag, nappar inte direkt. Men med målmedvetenhet har han till sist rört till mitt huvud så pass att jag helt plötsligt har svalt hela kroken. Fan.
Det är billigt. Men åh så effektivt.

Hur gör man för att vara den starkare, den som liksom bara går, som aldrig vänder sej om för att höra det sista den andra personen säger?

Jag lägger aldrig på först, jag sitter jämt kvar med luren mot örat och väntar på att höra klicket. Sedan lägger jag på. Jag tror att det är ett tecken på att man är en förlorare.

40

Haha. Jag höll mej i 40 minuter. Självföraktet vet ju inga gränser.

Kan inte nån komma hit och analysera mina sms.

fanfan

Precis som att man som tonåring hackar sej i armarna med förskärare, hittar man nya sätt att straffa sej själv och få skönt ont när man blir äldre och inte kan springa omkring helt ärrig längre. Man kan ge sej själv ångest och oro för allt man gör och inte gör, leta trasseltecken i allt, hitta små ångestkorn att knapra i sej där man trodde det var omöjligt.

Fan. Jag är en sjukt usel människa. Jag känner mej dumpad igen. Ja, varför skulle jag göra det där för?

Igår kändes det bättre faktiskt. Idag känns det tomt, så jävla ensamt och jag ska fanfan inte höra av mej till den där jävla människan som har en sådan fantastisk förmåga att blåsa ur hela huvudet på mej. Även fastän jag vill, hela, hela tiden. Kan jag hålla mej fram till lunchtid kanske?

Varför?

Varför illustrerar DN.se en artikel om stölder av lyxbilar med en bild på en man bredvid en Volvo 240?

Skorpa

Ja, har man inget bättre för sej en dag så kan man ju ligga med den där personen man försöker komma över, han man blev dumpad av. Man kan sova tätt intill, ligga kvar länge, äta frukost, gå och lägga sej igen och tänka vafan, vad gör vi?
Man kan dessutom göra sina vänner lite förvirrade och besvikna, de som har lotsat en igenom de här senaste veckorna. Denna besvikelse uppnår man bäst genom att säga Nej tack, ingen öl för mej ikväll, jag ska träffa min förra kille. Vi behöver prata.

Ha, fuck me, som om jag någonsin har kunnat prata med någon utan att ligga med personen i fråga. Vet inte. Vet fan inte alls vad jag tänker nu. Kanske helt enkelt som det är, han krisade ur, behövde bekräftelse, jag var där, nu är det färdigt.

Kladda sår som sagt var.

Rå

Det gör ont snett under min haka, högst upp på halsen. Jaha, då har jag väl fått hiv också. Fan. Fast jaja.

Igår berättade jag för killen som dumpade mej om några jag har legat med sedan dess. Det var taskigt, men jag sparade inte på detaljerna. Han blev lite ledsen, såg ut som om han skulle kräkas upp sin råbiff. Och jag ville krama homom hårt, lukta på hans hals, förklara att jag vet, vet bäst av alla att jag är ett stort cepe. Men det gjorde jag inte. Jag rörde lite vid hans arm och sa förlåt tyst.

Måste det vara så jävla dåligt då, att jag inte pallar att vara själv, att jag när jag bara är jag är jag halv, att jag alltid känner mej halv om jag inte har någon annan här?

Gapa

När jag går hem ser jag en katt springa omkring vid tunnelbanan. Det är inget ställe för en katt att hänga på. Varför söker jag själv hela tiden upp de platser som är sämst för mej? Jag bara pillar och kletar i mina jävla sår hela tiden och fan och fan varför kan man inte låta saker vara. Skitfitta vad jag är trött på det här jävla skräpiga tillståndet.

Jag livnär mej på andras bekräftelse. Får jag den inte när jag vill ha den blir jag något av det vrakigaste.

Ja, vad ska man vara om inte bitter? Inte fan är jag foglig i alla fall. Jag är tystlåtet obstinat och jag hoppas att pacman sväljer mej i natt.

Slemmo

Jag tycker inte det här med att ställa om klockan. Det är på låtsas, jag tycker inte om när det är på låtsas, allt är tillräckligt på låtsas ändå.

Jag åkte hem själv i natt och nu känner jag mej så jävla ensam och uttråkad. Det värker på insidan av låren efter ett par höftben på östemalm.

Igår åt jag tre rostade mackor sen söp jag bort bakfylledarret. Under loppet av två dagar har jag flera gånger blivit anklagad för att attraheras av slemmiga killar. Det var nåt nytt. När fan blev jag så? Jag orkar inte fundera över om det ligger någon sanning i det.

Vitamin

Igår såg jag den där kusinen som aldrig brukade känna igen mej. Vi sågs säkert åtta gånger på olika platser i stan, varje gång tog han i hand och presenterade sej. Varje gång sa jag, ja men vi har ju redan setts. Jag var nog lite irriterad på dej för att din kusin inte kände igen mej.
Jag såg honom igår, han kände inte igen mej då heller. Men nu gjorde det ju ingenting längre.

Trekvart

Jag tänker på att Mikael Persbant fick sparken från Dramaten på grund av sina alkoholproblem, men att ingen tidning törs skriva om det. De har liksom redan gjort det så många andra gånger, med halvdann trovärdighet.

Jag åker trekvart senare än vad jag ska till mitt tråkiga extrajobb. Jag var uppe i god tid och skulle kunna vara där när jag ska. Jag vet inte varför jag åker senare. Kanske för att det stod om Klas Östergren i Kulturdelen idag. Inte för att det tog trekvart att läsa. Jag behövde väl bara lite extra bufferttid för mej själv för att palla med alla jävla idioter som köper sprit en lönefredag.

Ikväll ska folk inte vara idioter. Ikväll ska dom vara härliga, och runt omkring mej.

Krok

Ikväll har jag druckit öl med en människa jag älskade i flera år. Jag har berättat om mitt liv, det där gamla vanliga, och tittat på honom och tänk att så där hårt och sårbart som jag älskade honom då, så kommer jag nog aldrig att älska någon mer.

Det är egentligen ingenting sorgligt med det. Jag vore en jävla idiot om jag slängde mej in i saker så huvudstupa och naken igen. Nu har jag lärt mej att jag kan älska med en liten bakdörr, om inte öppen så ändå olåst.

Nu äter jag ostkrokar med gaffel för att inte kladda ner tangentbordet.

Hur samtalar man med sej själv utan att bli Ronnie Sandahl?

Men jag är ganska fascinerad. Jag trodde nog att det skulle kännas, kännas på något vis. Jag menar, man skapar vissa associationer, man lär in. Att ligga betyder den här kroppen, den här lukten, den här känslan under handen, den lilla högen med hårstrån precis här, det smakar så här.

Sedan helt plötsligt kapar någon det där. Den här magen är hårdare, snoppen på något vis spetsigare. Och det smakar något annat. Ibland känns det där sorgligt. Nu kändes det bara... Ganska fint.

Status

Bara för att jag hade skrytit om att jag aldrig blir bakfull längre, tackvare mitt myckna nästan-varje-dag-drickande, vaknade jag av att jag ville kräkas.

Jag tycker att det här med status på facebook är fantastiskt. Nu vill jag skriva E is... har fått ligga. Men jag vet inte. Det vore så jävla typiskt om min mamma helt plötsligt skulle dyka upp där.

Mmm, jag vidhåller att porrskådisar är lyckliga.

Bitter = sexigt?

Nu ska jag få öl. Och berätta för den som inte hört det än om hur det gick till när mitt liv pajade, först långsamt, långsamt och sedan krasch.

För tre veckor sedan fick jag lite sympatiknull. Det är jävligt länge sedan. Nä, jag vet, det finns en massa människor som gnäller över att de inte har fått ligga på ett halvår. Eller ett år. Eller whatever. Det skiter jag i. På tre veckor växer min fitta ihop. Wow, oskuld igen.

Fan ta alla as som inte vill ha mej.

Förnedringsteve utan teve

Varför måste allt rivas sönder för att kunna byggas upp igen? Varför måste jag bli en jävla urtvättat trasa när jag varit på min terapi eller vad fan det är? Och börja gråta i skolan? Låsa in mej på toaletten, gråta lite till? Sluta gråta, snyta mej och gå ut från toaletten? Passera min kille - Nej! - förra kille, och börja gråta igen? Skynda därifrån, ny toalett, gråta, snyta sej, ut, seminarium med röda ögon?

Fan. Ibland är allt bara förnedring.

Jord+nöt+s+ring

Ibland får jag för mej att jag helt plötsligt ska vakna upp som gammal, att jag ska sitta här i silvervitt hår ned till knäna och upptäcka att jag har tillbringat mitt liv framför facebook.

Nu åt jag jordnötsringar till middag. Det är ju inte ens gott. Jag är ful idag.

Nu känner jag nästan bara den här vanliga livsledan. Basic. Det måste ju betyda att det verkligen håller på att bli bättre.

Söndag

Jag hatar honom fortfarande. Jag är långsint. Ett statiskt tillstånd. Ibland känner jag att jag vill bryta mej in när han sover och märka honom på nåt vis. "Du är fortfarande ett as". Även om jag kan låta glad i telefonen så är du fortfarande ett jävla as och cepe, och fan vad jag hatar dej.


Min nyckelknippa är väldigt liten nu när jag inte har nyckeln till dej längre.

Stark höger

Jag häller i mej en flaska till hos min faster, och det gör ont, så jävla ont i mej när hon pratar om sitt liv. Och i det här egocentrerade tillståndet vänder jag allt jag hör så att det pekar åt mitt håll. Med vilken rätt är jag olycklig, jag som är hel och ren?
Hon pratar om när hennes man körde ihjäl sej när deras barn var små, om sina cellgiftsbehandlingar. Om den döde mannens bror som dör ensam i sin lägenhet, och hur de ser hur han har lidit när de hittar kroppen efter en vecka.
Jag krymper mer och mer i soffan där jag sitter bredvid mamma. Förlåt för att jag äter så lite, jag mår så illa av mina lyckopiller, var nog i efterhand helt fel grej att säga.

På vägen hem är pappa berusad och kallar henne högerextremist. Jag tycker nog mer att hon är stark.

Är det det där man kallar fylleblogg?

Man lär sej nån gång.

Ja, jävlar du. Återigen har jag horat på det här misslyckade viset. Hur fan gör man? Fick i alla fall flörten med snyggaste Gael García Bernal-look aliken på Riche. Ja, hur tog jag vara på det? Jag gick därifrån. Och i efterhand känner jag mej EXAKT som den tecknade illustrationen av den-som-gapar-efter-mycket-mister-ofta-hela-stycket-fabeln i Bamse.
Fan. Vad tänkte jag? Att det skulle finnas något bättre någon annanstans? Men hallå, hjälp mej nån? Nej, träffar man Gael García Bernal på Riche så finns det ingen bättre någon annanstans. Begrips?

På vägen hem slumpade musiken sej till Becks Everybody's gotta learn sometimes från Eternal sunshine of the spotless mind-soundtracket. Som om det inte vore nog. Fan.

TT

Orgasmkrisen är löst för nu, och en känsla som nog är det närmaste lycka jag har kommit sedan jag minns inte när, har spridit sej i kroppen.

Jag kommer ihåg en gång när jag satt i en hotellbar med min hand i din på bordet, och du sjöng Vakar över dej.

Nu ska jag snylta vin på kontor. Hoppas jag blir full. Det blir jag nog.

I wanna fuck you like an animal

Märkligt är att jag egentligen, enligt min handledare och CSN skriver en uppsats just nu.
Jag får ju ingenting gjort. Idag sov jag länge, bakfull, innan jag åkte till skolan. Att bara åka dit och vända funkar på samvetet vissa dagar. Lite lojt skrev jag ut lite saker som jag sedan inte läste. Åt nåt helt ostigt till lunch. Stirrade på min facebooksida. Sen tänkte jag att vafan. Och så åkte jag hem.

På vägen hem slumpade ipoden fram Closer med NIN. Vafan. Är jag paranoid eller pissar livet verkligen på mej så mycket som jag tror?

Ge mej

Men skulle det vara så dåligt om vi bara knullade lite då, tänker jag. Man vet ju att det är slut. Helt slut, aldrig mer, vad som än händer. Ja, säger hon vars åsikter jag vanligtvis inte alls respekterar, du tar bara det du kan få.

You get what you want, if you want what you get. Var det Stina Nordenstam?

Egentligen tycker jag att jag är lätt att älska. Det borde vara lätt att älska mej.

Hänga runt

Igår skickade jag ett sms. Det var dumt, men ibland vill man så förfärligt gärna sova bredvid någon. Jag försökte lite halvt sova bredvid någon annan också. Det gick inte riktigt.

Jag fick hur som helst inget svar. Så en stund senare skrev jag något skämtsamt om att det där skrev jag ju aldrig, att jag var full och blond, att någon måste ha hackat min mobil. Jag fick det att låta ganska roligt. Men egentligen kändes det bara som ett hål, som om jag var ett hål och som om hela håliga jag hängde och dinglade över ett ännu större hål.
Det är om jag ramlar ner där som jag fan inte vet vad jag tar mej till.

Annat:

Förr i tiden brukade jag tänka att om mitt liv gick åt helvete helt skulle jag åka till USA och bli sådär vi-måste-riva-en-vägg-och-lyfta-ut-henne-med-lyftkran-tjock. I USA finns det bästa godiset. Till vilket land ska man åka om man bara vill kräkas?

För några dagar sedan satt jag bredvid två killar som pratade teckenspråk på tunnelbanan. Jag funderade på vad resultatet skulle bli om man mätte kaloriomsättningen hos en döv och hos en hörande människa. Det borde vara svårare att bli groteskt tjock om man gestikulerar så mycket.

Man kan väl säga att jag försöker tänka på annat.

Min medicin ska ge orgasmsvårigheter, och ja, på det viset har den ju i alla fall börjat verka. Jävla fitta. Bokstavligt menat.

Grått

Rent teoretiskt vet jag ju att det kommer bli bättre. Eller, ibland kan jag liksom känna att det nog finns en möjlighet att se det här lite ovanifrån, från det där fågelperspektivet. Helhetsbilden. Att det här är en period. Men sen glider den där vetskapen iväg, och så ligger jag i en svart plastsäck igen.

För någon vecka sedan tyckte jag att Medelålders plus, serien i DN, var rolig. På riktigt. Jag tillhör inte målgruppen. Jag är inte ens 33.
Jag brukar ibland känna oro när jag tänker på att min mamma blev gråhårig när hon var några år över 30. Jag har ägnat dagar av mitt liv åt att jämföra våra respektive hårkvaliteer. Idag lade jag 1200 spänn på att färga mitt hår. Grått. Eller vitgrått. Bättre förekomma än att förekommas, som mitt ex pappa sa.

Ge mej våfflan

Happsie. Nu blev jag full igen. Råkade radera alla min skickade sms på vägen hem på tbanan. Jag blev lite ledsen, fanns flera fina jag tyckte om och sparade med flit. Herreminje.

Jag vill ha våfflor, med blåbärssylt och grädde. Och så vill jag dö vackert, med fin slät hy. Gud, det är så mycket krav på unga tjejer idag, vad ska man göra?

Löv

Och så funderar jag på olika saker. Varför hoppar man framför tåget, varför lägger man sej inte bara intill strömskenan? Det måste väl vara mycket mer effektivt. Så slipper man riskera att fortsätta sitt liv som halv. I och för sej är det väl då folk brukar bli lyckliga, när de överlever svåra saker. De börjar se varje unikt löv och hej och hå. Kanske ska bli halv då.

Nä fan, det här lät ju riktigt illa faktiskt.

Gipsvagga mej

Lärdom av alltihop: nästa gång jag går sönder vill jag ha gips. Människor ska skriva på gipset, rita hästar och hjärtan. Och hämta saft åt mej.

jag gick sönder litegrann

Man får en konstig känsla som sitter i i flera dagar när man blir akutremissad till psyket, skickad i taxi med en läkare. Hallå, när blev jag Mijailo Mijailovic liksom?

Det är fortfarande overkligt. Men jag har ju läst retorik, herregud, jag och min vän prkonsulten slipar på hur jag ska göra det bästa av det här. De sålde tydligen cepesnygga tvångströjor på nitty gritty för ett tag sedan. Var får man tag på en sån?

Ogjort

Jag visade inte fittan på riche igår. Jag drack bara vin och hittade fel på alla runt omkring.
Idag är det sämre. Jag längtar, såinihelvete.

Jag ringde till honom i natt. Men han svarade inte. Som tur var ringde jag inte från min mobil, så nu kan det nog räknas som ogjort.

Jag undrar om det skulle kännas bättre om jag fick knulla lite. Jag tror det.

Plus

Plus att jag har börjat säga "Jag säger såhär" i tid och otid, som någon slags metakommentar till det jag gör och säger. Naturligtvis på grund av att Ordjaktentjejen som kräks säger så uppskattningsvis tjugi gånger under två minuter. Gud, rensa mej.

Bedrift

Och jag gråter inte en enda gång på jobbet. Inte ens när snäsiga gubbar säger att jag pratar för sluddrigt, inte ens när näbbiga tanter ifrågasätter mitt kunnande innan jag ens har öppnat munnen. Inte ens när gubben på jobbet frågar hur det är, jag säger hur det är och han säger Åhh nej.

Jag gråter inte ens på vägen hem, när jag träffar hans bästa vän i tunnelbanan. Jag gråter inte ens när jag säger att det är skit, han kramar mej och säger att han förstår att det är skit.

Inte ens när jag kommer hem gråter jag en enda gång.

Nu ska jag sova. Nu kommer jag kanske att gråta.

Jag vill vara Britneys vän

Jag har faktiskt inte dött än idag. Är hela tiden lite passivt livrädd för att jag gör det snart, brakar liksom.

Jag tänker på att måndag var en sorglig dag på många sätt. Britney blev av med vårdnaden om sina barn, och det gör mej verkligen ledsen. På riktigt. (Jag blev lite kall inuti när jag såg youtubegrejen med den gråtande killen som förbannar alla som inte förstår B. Jag är ju han. Hade dessutom kört en ganska identisk monolog bara några dagar tidigare på tunnelbanan) Hur blev jag såhär? Är det så jag är? Finns det inte nån gräns för hur långt man kan sträcka sej i sin mission att ta på sej andras smärta. Herre. Ibland blir ju till och med jag trött på mej.

Gråta i spriten

I eftermiddag ska jag sälja sprit. Som alltid när det vankas helg. Jag kommer med allra största sannolikhet börja gråta. Men det får man väl, säger min vän och berättar om när hon jobbade i matgropen och bad sina kunder vänta en stund, "jag måste bara gråta lite, förlåt".

Utan mina vänner vore jag ingenting. Jag vill säga det så som jag känner det, men det låter ju bara... jag vet inte. Jag har nog sagt det förr, men jag har nog inte menat det så mycket som nu. I förrgår däckade en annan vän av sympati i min säng. Det gör mej rörd att människor ställer upp och blir apraka för min skull. Det är bland det finaste som finns.

Jag ska sminka mej med mascaran som inte kladdar så mycket. Och så får jag börja gråta om någon köper en amarone som antyder en mysig middag.

En kock

Och dagen som blev absolut ingenting, avslutas med att jag använder en livlina, jag ringer en vän. I väntan blir jag lugn. Tittar på teve. Svensson Svensson på SVT24, hela tiden med tanken, faan jag kan ju inte kolla på det här. På nåt vis får Svensson Svensson mej att må bättre, den serien är så jävla ångest, det är inte riktigt så illa för mej.

Sen tittar jag på matteve. En kille svänger ihop saker som ser så fantastiskt goda ut. Jag tänker att jag borde träffa en kock nästa gång jag träffar nån. Plan, verkställ. Smsar ytterligare en person om mitt livsläge, jag är dumpad jag måste få vin och bekräftelse. Hon lovar att ta mej ut på lördag.

Det ska gå, det måste gå.

Varför måste alla prata om att knulla?

Jag måste tänka om. Funkar ju inte att ha som plan och syfte att han ska ångra sej. Om jag ska bli glad, snygg, gå vidare och skaffa ett ofattbart fantastiskt liv ska jag ju inte göra det för att han ska ångra sej. Vilket jag inte kan låta bli att tänka nu.

Jag vill ju bara vara älskad och suktad efter.

Jag måste tänka annorlunda. Nu är det bara jag. Det måste vara bara jag nu, annars blir jag aldrig hel.

Och så kom halsduken upp igen.

Hur blir man?

Och sedan lättar det lite. Jag stör åtminstone inte grannarna längre.

Jag tänker på självbilder och på artikeln om nutidsorienteringen i DN igår. En femtonårig kille som just gjort testet intervjuas. Han är besviken över att han missade frågan om foppa-tofflorna. "Men vem bryr sej om tofflor egentligen" lägger han sedan till. Han är också upprörd över frågan om med vilka tre bokstäver namnet på de franska snabbtågen förkortas, och säger något i stil med "Hur ska man kunna veta sånt?". Reportern ger honom ytterligare lite uttrymme vilket killen använder till att klaga över att det var för få frågor som fokuserade på utrikespolitik, "dessutom tycker jag inte att det tillhör allmänbildningen att veta vem som regisserat Darling".

Herre gud. Hur kan man vara sådär? Är man sådär? På nåt vis?

och jag går bara sönder. helt sönder. fan och fan och fan. jag vill bara slå och slå och slå och vafan har du gjort ditt jävla as jag hatar dej så jävla hårt och jävla fitta.

Halsduken

Jag tänker på när vi träffades, när du klev upp tidigt varje morgon och ringde sös för att få svaret på ditt klamydiatest. Det var semestertid och försenat, och du blev förbannad, och så knullade vi med kondom och jag tyckte att det var fint att du ringde och ordnade.

Hur jag än säger det blir jag krönikören med den långa halsduken. Så fort jag försöker sätta ord på det här känner jag hur det sticker och blir varmt runt halsen.

Vid Älvsjö går gränsen

Och när jag kommer till skolan rasar allt, hela det där lilla jag hade byggt upp av något slags struktur, något slags gips omkring mej så att jag kan stå upprätt. Kan inte hindra mina ögon ifrån att leta dej hela tiden, den vanliga svängen förbi kaffet, sen upp rundan i biblioteket, vet inte vad jag ska göra, kollar mejlen, om något har hänt på facebook. Kan inte låta bli att titta på din sida. Inget har hänt.

På seminariet tror jag att jag ska börja gråta, jag tittar i pappret, säger ingenting. Blundar bakom luggen, hårt och hela tiden och det bränner där bakom. Vill ställa mej upp och skrika Fattar ni inte att det här inte betyder nåt? Jag är den ensammaste människan i hela jävla världen!
Det är jag ju inte alls.

Orkar inte vara kvar. När jag går ner på perrongen vill nästan hela jag sitta kvar där, vänta på det motsatta tåget, hoppas att du kommer med det, att du ser mej där och vadå. Ingenting skulle bli det minsta annorlunda av det.
Väl på tåget gråter jag lite, tänker bara på fan och fan och fan och dina överarmar och hur huden känns där. Jag går sönder, lite mer hela tiden, jag tänker att jag borde ringa mamma och pappa, men jag vet att jag kommer börja gråta om jag gör det, och jag vet att de blir så ledsna då. Jag tänker på att jag fortfarande har din nyckel, att du nog är i skolan nu (i samma byggnad som jag precis har varit i, vi har varit där båda två i samma huskropp, nästan nära, och fan vad jag är patetisk, men det känns på ett särskilt sätt i mej när jag tänker på det). Jag tänker på att jag fortfarande har din nyckel och att jag skulle kunna åka hem till dej nu, bara lukta lite på din kudde, gråta lite och fan begå hemfridsbrott.

Men i höjd med Älvsjö lättar något, trycket över bröstet och gråtklumpen i halsen, jag andas lite bättre. Jag kan inte vara där du är. Jag är så jävla rädd för att se dej där, jag vet inte vad som händer då, jag är rädd att jorden slungas ur sin bana, eller någon annan överanvänd halsduksklyscha, om vi möts vid kaffeautomaten. Och samtidigt är det nästan det enda jag kan tänka på när jag är där. Att jag måste se dej, att vi måste mötas av en mycket välarrangerad slump och att allt kommer bli annorlunda då.