I morgon, lördag

I morgon kommer han vara tillbaka i stan. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mej. Inte alls kanske. Eller som vanligt. Full.

Min terapeut säger att jag kallar mej förvirrad för att slippa fatta beslut.

Smidighet

Någonting fick mej att minnas ett inrökt hotellrum i en skyskrapa i Bangkok. Min kille (förrförra? förrförrförra?) åkte på risig kista för vilken gång i ordningen under vår vistelse där?
Jag vaknade på natten, i det obehagliga rummet där allt var smutsbeige, heltäckningsmattan, de väggfasta bänkarna, soffan, vattenkokaren. Jag vaknade av obehagliga ljud ifrån badrummet. Jag minns precis hur han satt naken på toaletten och bajsade samtidigt som han vred överkroppen över badkaret och kräktes. Och skrek när han kräktes.

Jag är väldigt diskret när jag kräks. För någon vecka sedan kräktes jag mitt i lördagsrusningen på en tunnelbanestation på söder. Hela processen gick på några sekunder, jag blev blek och kallsvettig, tog sikte på en skräpkorg (vad heter det papperskorg, soptunna?), kräktes i tre attacker, tog upp en näsduk, torkade mej om munnen, snöt mej, tog ett tuggummi och mötte mina vänner som planerat.
Ja, visst är det skillnad på bakfyllespyor och matförgiftning/maginfluensa. Men ändå. Jag har ofta imponerat på människor med mina smidiga spyor, såväl ragg som vänner och föräldrar. Hur sjukt det än kan låta.

Trofé

Igår plockade jag en trofé. En man jag finner fantastiskt snygg och som jag har velat ligga med i flera år. Och ja, det var väl trevligt. Jag vet inte. Jag känner mej belåten, men samtidigt lite tom. Jag vet inte om jag längtar lite ändå.

Jag får ofta höra att mitt språk är för grovt. Jag tycker om att avhandla min avföring, idag blev jag helt öm i stjärten - stark mat. Jag tycker om att diskutera snygga och fula kukar. Olika smaker på sperma. Olika smaker på spyor. Jag vet inte vad jag vill komma till.

Tyvärr

Det där med groggen känns aktuellt oftare än äppelträden. Tyvärr.

Tisdag

Men ibland när jag ska vara duktig råkar jag börja kolla på katter som spelar piano på youtube. Och tourettes guy. För miljonte gången. Det är alltid roligt med fula ord, hur nära man än står ruinens brant.

Jag mår dåligt av att tänka för mycket på mej själv, vilket skapar en spiral, och så vips tänker jag ännu mer på mej själv. Konstaterade jag hos min terapeut senast. Det var bra. Jag behöver fokusera på annat, allt jag gör handlar om mej, jag pluggar ensam, köper saker till mej själv, funderar över mej själv, ältar mej, skriver om mej, springer ensam.

Ibland vill jag bara ha ett hus i Tallkrogen. Med äppelträd. Och andra gånger vill jag bara ha en grogg.

Slentrianlängtan

Min vän säger att man gillar att längta efter nån som befinner sej på andra sidan jorden, för då kan man tänka sej ett litet jordklot, med en gubbe där uppe och en där nere. Längtan blir så visuellt överskådligt på ett härligt sätt.

Jag slentrianlängtar efter lite vad som helst.

Idag ska jag producera. Duktig. Sedan belöning med modefest. För varje skriven sida får jag ett, nä två eller tre glas vin. En sådan typ av morot borde väl fungera till och med på mej.

Lista

Jag behöver någon att ligga med om söndagarna. Jag tar gärna en fastare rumpa och ett mål i livet med det också. Annars så.

Knulla med min hjärna

Jag bestämde mej för att det får vara färdigt. Vi ska sluta fucka upp allt.
Jag stämmer möte, är där i tid, har kontroll, vet vad jag ska säga.
Jag säger vad jag ska säga. Vi måste skärpa oss, nu lägger vi ner, visst vi kan ses, men vi ska aldrig mer ligga.

Då säger han att han också har funderat. Att han har tänkt att antingen gör vi som jag säger, eller tvärtom. Antingen är det på riktigt, eller så inget alls.

Jag fattar inte vad han menar. Fortfarande inte. Och jag vet fan inte om jag ska fråga heller.

Studera

Äh, hur dålig är man egentligen om man ger upp? Jag är så trött och det är så jobbigt att kämpa. Jag skulle kunna motivera för min handledare på ett ganska schysst sätt varför jag ger upp. Men hur dåligt skulle det vara egentligen? Skulle min självbild bli ännu svajigare?
Jag tänker ju alltid såhär innan deadline. Men nu tänker jag det extra mycket. Det vore så skönt att bara sova.

Ta itu

Det ligger helt enkelt till så att jag har fastnat i ett mellanläge med han som dumpade mej. Vi hörs då och då. Vi bekräftar varandra, och sårar varandra och har ganska härliga dagar nån gång ibland då vi inte gör särskilt mycket alls.
Det är härligt. Jag mår bra av det. Och dåligt. Det håller inte. Någon kommer bli sårad, godegud bara det inte blir jag snällasnälla. Jag borde göra slut på det nu, annars blir jag ju liksom dumpad igen.
Jag är livrädd för att han ska vara färdig med mej, för att jag inte ska betyda något längre. Men det är ju oundvikligt. Är det bara det? Ibland känner jag mej ganska platt.

Att ta i kragen

Och visst vill man bara ge mej en örfil, lyfta upp mej och släppa ner mer, skaka om mej och skrika Men fan, skärp dej! Ömkliga jävel, klart fan allt är svårt om man gör det svårt.

Vissa människor är rediga, de gör rätt för sej, säger ifrån, har civilkurage. Jag äcklas lite av det där, får för mej att de gör det bara för syns skull.
Sen kan man ju kokettera med att man är dålig också. Vet inte om det är så mycket bättre.

Det minsta

Jag känner så ofta att jag behöver någon, och jag vet inte, gör jag verkligen det? Är det inte bara en ohejdad vana som gör att jag trevar efter en armhåla att gömma mej i så fort allt känns det minsta jobbigt. Och det minsta jobbigt, så känns det ju jämt.

Jag skriver och raderar, och det där dokumentet som borde vara sida på sida på sida vid det här laget är tre meningar långt. Tre dåliga meningar som jag kommer radera igen och igen.
Fan, ibland tror jag att jag spenderar dagen med youtube istället för allt det viktiga, för att liksom straffa mej själv.

Min omgivning tycker att det är dumt att jag träffar mitt ex. Och det är väl sant. Ja, det blir ju bara destruktivt. Så nu berättar jag inte för någon att han sov här i natt.

Fan igen. Och igen

Saken är ju den att jag vet att det när som helst kommer en dag då han väljer att gå hem med någon annan. Jag vet att jag ofta går hem med någon annan om han inte finns till hands. Han har, vad jag vet, inte gjort det än.
Jag har motat bort den här tanken länge nu och fan vad jag mörkar för mej själv. Idag kom den över mej, massivt. Jag är ju skiträdd. Jag kommer gå sönder. Igen. Jag har precis skrapat upp mej själv från golvet, samlat ihop delarna och visst det ser väl inte lika bra ut allting nu, men det funkar hjälpligt. Jag kliver upp på morgonen. Jag minns inte när jag grät senast. Jag har liksom blivit levande igen, och vad gör jag med mitt nya liv, jo jag går direkt tillbaka, lägger handen på plattan.

Mina vänner kommer inte orka samla ihop det här trasiga en gång till. Fan, det måste vara fruktansvärt frustrerande, att som läkare ägna dagar åt att få liv i en kropp som första dagen på benen tar livet av sej. Satan vad jag är korkad ibland.

Efter helgen

Gud, varför är det så svårt allting? Fan. Jag har intalat mej ganska länge nu att jag nog kan vara stark i det här, jag bestämmer mej för att han inte ska betyda nåt, det finns ju så himla många andra man kan träffa.
Men så börjar vi hänga igen. Och fan vet varför. För att det är bekvämt, för att vi är besatta av ligga med varandra. För att vi känner varandra. För att vi ofta rör oss på samma ställen.

Och det är härligt, just då. Och jag tänker att jag har det under kontroll. Herregud, han betyder ju ingenting på det viset.

Men när han kommer fram till mej vid tre, tittar på mej på det där sättet och säger Fan vad du är snygg ikväll, då har jag ingenting under kontroll. Ingenting alls.

Rosagrå

Men faktiskt. Mina lyckopiller är nog bland det bästa som har hänt mej. Det placerar sej lätt på toppfemlistan i alla fall. Lätt.

Ibland önskar jag att vi hade droger hemma, sådär i en ask i köket. Och nånting annat än gräs.

Jag vill träffa någon som inte blir vettskrämd varje gång man pratar om "vi". Hur svårt kan det vara?

Jag intalar mej att jag aldrig mer kan älska en person som lämnar mej när jag har det som svårast. Han är borta på det sättet. Han är fortfarande fantastisk. Men om man drar så fort allt blir jobbigt, när jag är svagast, då är man borta.

Jag har svaga minnen av en tecknad serie som gick nån gång på 80-talet. Härskaren i serien, som kanske utspelade sej i rymden, var en rosagrå slemmig hjärna som låg i en glaskupa och härskade och söndrade.
Just så kan jag känna mej, som om jag saknar det där skyddande skalet som de flesta andra har. Jag bara blottar mej, ligger naken framför pansarvagnar och och blir mosad, trasad, tillplattad om och om igen. Kommer jag bli bättre på det där, jag menar, är det på riktigt så som jag känner? Blir jag lite hårdare varje gång, ungefär som att fotsulorna blir hårdare när man går barfota? Jag gillar egentligen inte förhårdnader. Men det gör jävligt ont att vara mjuk och skör hela tiden när allt annat är ganska vasst.

Drömtydning

Häromdagen drömde min goda vän att jag skulle ta livet av mej och att hon hjälpte mej. Hon lånade sina föräldrars bil så att jag skulle kunna gasa ihjäl mej i den. Det tyckte jag var fint gjort.

Men fan

Det blir ju mörkt vid tretiden nu ju. Varför lever man?

Och

Jag är fantastisk när jag är förälskad. Jag tycker om att vara full. Jag tycker om att titta ut genom fönstret. Jag tycker om att iaktta hur människor gör. Jag har lite svårt att helt greppa hur jag själv ska göra. Jag har alltid varit mycket äldre än vad jag är på pappret. Det finns ingen plats där jag känner mej helt hemma. Jag tycker ofta att människor gör fel, har fel, är fel. Antingen är människor för svenniga (de flesta), eller så försöker de för mycket (ett fåtal). Man ska vara lagom, fast inte lagom alls. Jag har ingenting gemensamt med min familj, men jag tycker att de är snälla. Jag älskar att ge upp, att somna om, att ställa in, att stanna hemma. Jag älskar att ha planer, att sminka mej, gå ut och få bekräftelse, att dricka en öl på varje bar längs en förutbestämd gata, att cykla och få lagad mat. Att ha pengar. Jag älskar böcker. Jag gillar smörgåsar. Jag älskar när människor berättar anekdoter ur sitt liv. Jag är livrädd för att misslyckas. Jag är rädd för att bli över, att vara ensam. Jag tror att människorna omkring mej när som helst kommer upptäcka att jag är en bluff. En perfekt dag vill jag spendera med en bok, bredvid någon jag tycker om. Just sånt älskar jag, att göra något eget men ha någon i närheten. På facebook står det att jag är bra att ha med på en öde ö.

Mörkt

Jag har aldrig varit ens en tredjedel av en så dålig människa som jag är nu. Välj vilken vinkel som helst och jag kan svara Ja, jag är ett rövhål.
Min familj? Jag mörkar och ljuger. Min mamma trodde att jag hade dött för några dagar sedan. Jag orkade inte ringa tillbaka. Mina vänner? Jag mörkar och ljuger. Ställer inte upp på det sätt som de har funnits där för mej. Vidare: Jag ligger med fel person, jag lånar pengar jag glömmer att lämna tillbaka, jag skiter i avtalade tider och deadlines, jag äter bara skit, jag sviker löften, jag orkar inte ringa upp min läkare och kolla resultatet på klamydiatestet. Jag sjukanmäler mej när jag ska jobba. Jag sjukanmäler mej när jag ska till skolan. Jag sjukanmäler mej när jag är bjuden på middag. Jag bara mörkar, mörkar, mörkar. Hela jävla tiden.

Gud. Jag ljuger till och med för min terapeut.