Men faktiskt. Mina lyckopiller är nog bland det bästa som har hänt mej. Det placerar sej lätt på toppfemlistan i alla fall. Lätt.
Ibland önskar jag att vi hade droger hemma, sådär i en ask i köket. Och nånting annat än gräs.
Jag vill träffa någon som inte blir vettskrämd varje gång man pratar om "vi". Hur svårt kan det vara?
Jag intalar mej att jag aldrig mer kan älska en person som lämnar mej när jag har det som svårast. Han är borta på det sättet. Han är fortfarande fantastisk. Men om man drar så fort allt blir jobbigt, när jag är svagast, då är man borta.
Jag har svaga minnen av en tecknad serie som gick nån gång på 80-talet. Härskaren i serien, som kanske utspelade sej i rymden, var en rosagrå slemmig hjärna som låg i en glaskupa och härskade och söndrade.
Just så kan jag känna mej, som om jag saknar det där skyddande skalet som de flesta andra har. Jag bara blottar mej, ligger naken framför pansarvagnar och och blir mosad, trasad, tillplattad om och om igen. Kommer jag bli bättre på det där, jag menar, är det på riktigt så som jag känner? Blir jag lite hårdare varje gång, ungefär som att fotsulorna blir hårdare när man går barfota? Jag gillar egentligen inte förhårdnader. Men det gör jävligt ont att vara mjuk och skör hela tiden när allt annat är ganska vasst.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
underligt-
vi reser på samma tåg med ungefär samma stop och samma tid tabel.
vi går igenom samma saker och verkar leva samma liv.
vi uppfattar livet på samma sätt och vi gör samma misstag.
vi blir lämnade när vi är svaga och vi hatar att vara svaga.
varför är det så svårt att visa sig svag.
Fan -låt det göra ont- låt det kännas och låt sorgen ta sin tid.
du kommer tillbaka starkare än någonsin. vackrare än förr.
mer hel än innan.
mer erfaren och förändrad, transformerad till något bättre.
jag lovar -vad det nu betyder.
sköt dig.
just det ja.
gå igenom de här inläggen och du kommer känna dig normal och lyckligare.
hit går jag när jag känner mig som den svagaste människan på planeten.
http://www.flashback.info/forumdisplay.php?f=80
Jag var sjuk och kär en gång. I efterhand, och kanske även då, önskar jag att jag varit stark nog att gå.
Men vi höll fast vid varandra, trots att jag inte orkade med mig själv eller reda ut vad min rädsla ställde till med. Jag försökte låtsas. Jag försökte lista ut vad jag skulle gett honom utan att tänka, om det inte vore för att min trasiga kropp krävde all uppmärksamhet. Jag försökte be om fölåtelse, men det fanns alltid något kvar att förklara. Jag försökte reagera rationellt, men mina känslor var stora och warpade. Det var omöjligt att veta om jag var arg på mig själv eller honom.
Vi är sams nu, tre år efter att vi nästan gav upp. Men kanske har vi svikit och svikits för många gånger.
Skicka en kommentar