Fan igen. Och igen

Saken är ju den att jag vet att det när som helst kommer en dag då han väljer att gå hem med någon annan. Jag vet att jag ofta går hem med någon annan om han inte finns till hands. Han har, vad jag vet, inte gjort det än.
Jag har motat bort den här tanken länge nu och fan vad jag mörkar för mej själv. Idag kom den över mej, massivt. Jag är ju skiträdd. Jag kommer gå sönder. Igen. Jag har precis skrapat upp mej själv från golvet, samlat ihop delarna och visst det ser väl inte lika bra ut allting nu, men det funkar hjälpligt. Jag kliver upp på morgonen. Jag minns inte när jag grät senast. Jag har liksom blivit levande igen, och vad gör jag med mitt nya liv, jo jag går direkt tillbaka, lägger handen på plattan.

Mina vänner kommer inte orka samla ihop det här trasiga en gång till. Fan, det måste vara fruktansvärt frustrerande, att som läkare ägna dagar åt att få liv i en kropp som första dagen på benen tar livet av sej. Satan vad jag är korkad ibland.