Långt igen

Jag vill vara Jens Lekmans syster när han sjunger You’ve got so much to live for, little sister.

Jag tänkte ju inte berätta för han som dumpade mej om det där, att en av hans bekanta är cepe. De känner inte varandra nära alls. Jag tänkte att den där personen med största sannolikhet inte skulle yppa ett ord om det som har hänt, han gjorde ju bort sej så grovt.

Sedan berättade jag ändå. För att jag inte pallar att mörka mer nu. Jag berättade vad som hänt, men utan namn och detaljer. Det skulle ju inte gagna honom att få ett ansikte på cepet. Sedan försäger jag mej, han fattar hur allt hänger ihop, och jag pallar inte att ljuga på raka frågor.

Han är rasande på honom. Besviken på mej. Jag är så in i helvete besviken på mej.

Ovanpå allt detta, som strössel, berättar han som dumpade mej att han har dejtat en tjej några gånger. I oktober. Jag har frågat honom flera gånger tidigare. Varit extremt explicit med att jag vill att han berättar sådana saker, att det kommer hjälpa mej att gå vidare. Han har lovat att han ska göra det. Han har ljugit när jag har ställt raka frågor. Det här är andra gången på relativt kort tid som jag känner att han kanske inte är den jag tror.

Jag har svårt att förklara för andra varför det gör mej så ledsen, varför det blir som det blir. Herregud, det är inte som att han har varit otrogen. Och inte jag heller. Men ändå så…

I allt det trasiga finns det något fint. Jag tror inte att jag inbillar mej det. Antingen blir det fina så förstört av allt det här kladdiga och trasiga. Eller så funkar den där grejen som mammor brukar prata om när man mår dåligt, att man bränner ner allt till grunden innan man bygger nåt nytt.