Hjälp

Det finns inga gränser för den här soppan. Den skvätter åt alla jävla håll och kanter och fan och fan. Jag behöver hjälp. Jag vet inte vad jag ska ta mej till. Fan.

Han som dumpade mej åkte bort i lite drygt en vecka. Innan det hade vi kommit överens om att avsluta det här strulet. Rent och snyggt, inget mer knas. Samtidigt som ingenting hände när vi sågs efter beslutet, kändes det ändå som om det hände saker.

När han åkte tänkte jag på honom. När han var borta. Jag funderade över vad vi egentligen hade bestämt. Hade jag bara inbillat mej att det fanns någonting där ändå? Jag funderade över om han skulle träffa någon där. Han åkte ganska ensam. Jag funderade över hur jag skulle reagera över något sånt.

Samma kväll som han åkte gick jag ut, blev åt helvete för jävla full. Så full så att jag har ramlat och slagit upp mitt knä på Stureplan, på vägen mellan två ställen. Utan att jag kan minnas hur det gick till. Så full så att jag borde ha blivit utkastad, flera gånger om. Jag befann mej dock i det där rummet längst in, där de inte kastar ut folk.

Under kvällen hängde jag och min vän med en bekant till han som dumpade mej. Den här killen stöter en del på mej under kvällen, jag dissar honom gång på gång. Men vi fortsätter ändå hänga med honom, och fan och fan vad jag ångrar det. Han vill att jag ska följa med honom hem, jag säger att det inte kommer hända. Men vi fortsätter ändå hänga med honom. Han säger att han tycker om mej, att han är attraherad av mej. Jag säger åt honom att lägga ner. Men vi fortsätter ändå hänga med honom.

Varken jag eller min vän minns hur vi skiljs åt vid det sista stället. Jag har ingen aning om hur jag går ut därifrån, hur jag åker därifrån. Jag har svaga minnesbilder av att jag kliver ur en taxi med honom. Men hur fan jag hamnade i den, hur förhandlingen gick till innan det, det har jag ingen aning om.

Morgonen efter vet jag inte i vilken stadsdel jag befinner mej. Jag är öm i hela kroppen, när jag går på toaletten blöder jag. Jag hittar inte mina kläder, får leta i soffan, i hallen. Det enda jag minns av natten innan är att jag ligger i sängen med honom och att han under sexet slår mej i ansiktet. Slaget fick mej att helt plötsligt bli närvarande, jag lackar ur. Han ber om ursäkt. Jag säger att det inte är okej. Men vad som händer sedan har jag ingen jävla aning om, om vi fortsätter, och vi avslutar, om jag däckar.
Det enda jag vet är att jag morgonen efter får fråga honom om var vi är. Att jag har ont i stjärten, ont i fittan. Att han säger Kan vi inte knulla lite innan du går? Att jag säger Nä, det kan vi inte.

Fan, jag kan föreläsa för människor i timmar om Flickan och skulden, och att man ska få vara precis hur jävla full man vill utan att känna sej det minsta skyldig, att man i vilket skede som helst har en helt självklar rätt att säga Nä fan, nu har jag ingen lust längre.

Men nu är grejen den att jag känner mej jävligt dålig. Det där är det värsta jag gjort på jävligt länge, även om jag inte tog ett medvetet beslut att göra det. Det här är så illa. Jag är så dålig.

Det osexigaste som finns är människor som bortförklarar dumma grejer med att de var för fulla. Men det är precis vad jag säger nu, till han som dumpade mej, som det precis höll på att bli någonting, jag vet inte vad, med igen.

Han hatar såklart honom. Men det här med tilliten oss emellan är nog också ganska pajat. Fan.