istället för ett förhållande

Orororororo

2008-01-22T10:55:00.000+01:00

I gruppterapi ska jag försöka hitta min plats i livet.

Jag tänker på filmer som utspelar sej i NY, manchesterbyxor, cigaretter, härligt röriga lägenheter med stora fönster.

Själv ska jag sitta i Enskede tidigt om mornarna, med surt automatkaffe i plastmugg, landstingsfärg på väggarna och oro.
Ja men det är spännande på nåt vis.

Droppen Dripp

2008-01-04T19:03:00.000+01:00

Jag är stolt över min förmåga att förlåta, och det där att jag inte riktigt ger upp fastän jag är utspilld och skvätter överallt.

(På andra sidan av den tunna väggen bor en grottman. Han vrålar ungefär tre gånger i timmen, för min del verkar det poänglöst. Han bor inte i min uppgång, så jag vet tyvärr inte hur han ser ut. Vad jag vet är att hans tjej ser asiatisk ut (jag har sett henne på balkongen), att han låter ännu mer som en grottman när han knullar henne och att han har kort stubin.)

Jag fick en pojkfrisyr idag. Som för att manifestera det motsatta kom det en droppe blod när jag kissade efteråt.

Är det bara våldsam ångest man vill åt? Finns det nån poäng med lite vardaglig oro om den inte sticker och skär i dej?

2007-12-29T16:14:00.000+01:00

Du, jag är kär. Jag vet inte vad som hände. Jag hämtade ut ett paket på videoaffären och blev trevligt bemött av tjockisen, världens otrevligaste man, som har affären.
Men det är inte tjockisen jag har blivit kär i.

Vet inte

2007-12-16T02:36:00.000+01:00

Jag vet helt plötsligt inte vad jag ska säga. Någonting satte sej lite som ett lock för munnen när en av huvudrollsinnehavarna hittade hit. Man står i strumplästen i trapphuset med en soppåse i handen när man hör dörren smälla igen bakom sej.

Ibland låter allt fånigt, man försöker att inte bry sej, men självcensuren är snabbare än tanken ut i fingret.

Herregud, bara det här är ju sjukt fånigt.

Nä, nu vet jag inte riktigt hur jag ska göra.

Långt igen

2007-12-05T14:07:00.000+01:00

Jag vill vara Jens Lekmans syster när han sjunger You’ve got so much to live for, little sister.

Jag tänkte ju inte berätta för han som dumpade mej om det där, att en av hans bekanta är cepe. De känner inte varandra nära alls. Jag tänkte att den där personen med största sannolikhet inte skulle yppa ett ord om det som har hänt, han gjorde ju bort sej så grovt.

Sedan berättade jag ändå. För att jag inte pallar att mörka mer nu. Jag berättade vad som hänt, men utan namn och detaljer. Det skulle ju inte gagna honom att få ett ansikte på cepet. Sedan försäger jag mej, han fattar hur allt hänger ihop, och jag pallar inte att ljuga på raka frågor.

Han är rasande på honom. Besviken på mej. Jag är så in i helvete besviken på mej.

Ovanpå allt detta, som strössel, berättar han som dumpade mej att han har dejtat en tjej några gånger. I oktober. Jag har frågat honom flera gånger tidigare. Varit extremt explicit med att jag vill att han berättar sådana saker, att det kommer hjälpa mej att gå vidare. Han har lovat att han ska göra det. Han har ljugit när jag har ställt raka frågor. Det här är andra gången på relativt kort tid som jag känner att han kanske inte är den jag tror.

Jag har svårt att förklara för andra varför det gör mej så ledsen, varför det blir som det blir. Herregud, det är inte som att han har varit otrogen. Och inte jag heller. Men ändå så…

I allt det trasiga finns det något fint. Jag tror inte att jag inbillar mej det. Antingen blir det fina så förstört av allt det här kladdiga och trasiga. Eller så funkar den där grejen som mammor brukar prata om när man mår dåligt, att man bränner ner allt till grunden innan man bygger nåt nytt.

Glömde jag osa?

2007-12-04T17:50:00.000+01:00

Jag går naturligtvis till Vivo under den där timmen då alla andra går dit. I evighetskön tittar jag på en illgul skylt som deklamerar att Livet är en fest.

Är det?

Hjälp

2007-12-04T14:29:00.000+01:00

Det finns inga gränser för den här soppan. Den skvätter åt alla jävla håll och kanter och fan och fan. Jag behöver hjälp. Jag vet inte vad jag ska ta mej till. Fan.

Han som dumpade mej åkte bort i lite drygt en vecka. Innan det hade vi kommit överens om att avsluta det här strulet. Rent och snyggt, inget mer knas. Samtidigt som ingenting hände när vi sågs efter beslutet, kändes det ändå som om det hände saker.

När han åkte tänkte jag på honom. När han var borta. Jag funderade över vad vi egentligen hade bestämt. Hade jag bara inbillat mej att det fanns någonting där ändå? Jag funderade över om han skulle träffa någon där. Han åkte ganska ensam. Jag funderade över hur jag skulle reagera över något sånt.

Samma kväll som han åkte gick jag ut, blev åt helvete för jävla full. Så full så att jag har ramlat och slagit upp mitt knä på Stureplan, på vägen mellan två ställen. Utan att jag kan minnas hur det gick till. Så full så att jag borde ha blivit utkastad, flera gånger om. Jag befann mej dock i det där rummet längst in, där de inte kastar ut folk.

Under kvällen hängde jag och min vän med en bekant till han som dumpade mej. Den här killen stöter en del på mej under kvällen, jag dissar honom gång på gång. Men vi fortsätter ändå hänga med honom, och fan och fan vad jag ångrar det. Han vill att jag ska följa med honom hem, jag säger att det inte kommer hända. Men vi fortsätter ändå hänga med honom. Han säger att han tycker om mej, att han är attraherad av mej. Jag säger åt honom att lägga ner. Men vi fortsätter ändå hänga med honom.

Varken jag eller min vän minns hur vi skiljs åt vid det sista stället. Jag har ingen aning om hur jag går ut därifrån, hur jag åker därifrån. Jag har svaga minnesbilder av att jag kliver ur en taxi med honom. Men hur fan jag hamnade i den, hur förhandlingen gick till innan det, det har jag ingen aning om.

Morgonen efter vet jag inte i vilken stadsdel jag befinner mej. Jag är öm i hela kroppen, när jag går på toaletten blöder jag. Jag hittar inte mina kläder, får leta i soffan, i hallen. Det enda jag minns av natten innan är att jag ligger i sängen med honom och att han under sexet slår mej i ansiktet. Slaget fick mej att helt plötsligt bli närvarande, jag lackar ur. Han ber om ursäkt. Jag säger att det inte är okej. Men vad som händer sedan har jag ingen jävla aning om, om vi fortsätter, och vi avslutar, om jag däckar.
Det enda jag vet är att jag morgonen efter får fråga honom om var vi är. Att jag har ont i stjärten, ont i fittan. Att han säger Kan vi inte knulla lite innan du går? Att jag säger Nä, det kan vi inte.

Fan, jag kan föreläsa för människor i timmar om Flickan och skulden, och att man ska få vara precis hur jävla full man vill utan att känna sej det minsta skyldig, att man i vilket skede som helst har en helt självklar rätt att säga Nä fan, nu har jag ingen lust längre.

Men nu är grejen den att jag känner mej jävligt dålig. Det där är det värsta jag gjort på jävligt länge, även om jag inte tog ett medvetet beslut att göra det. Det här är så illa. Jag är så dålig.

Det osexigaste som finns är människor som bortförklarar dumma grejer med att de var för fulla. Men det är precis vad jag säger nu, till han som dumpade mej, som det precis höll på att bli någonting, jag vet inte vad, med igen.

Han hatar såklart honom. Men det här med tilliten oss emellan är nog också ganska pajat. Fan.

I morgon, lördag

2007-11-30T11:16:00.000+01:00

I morgon kommer han vara tillbaka i stan. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mej. Inte alls kanske. Eller som vanligt. Full.

Min terapeut säger att jag kallar mej förvirrad för att slippa fatta beslut.

Smidighet

2007-11-29T17:25:00.000+01:00

Någonting fick mej att minnas ett inrökt hotellrum i en skyskrapa i Bangkok. Min kille (förrförra? förrförrförra?) åkte på risig kista för vilken gång i ordningen under vår vistelse där?
Jag vaknade på natten, i det obehagliga rummet där allt var smutsbeige, heltäckningsmattan, de väggfasta bänkarna, soffan, vattenkokaren. Jag vaknade av obehagliga ljud ifrån badrummet. Jag minns precis hur han satt naken på toaletten och bajsade samtidigt som han vred överkroppen över badkaret och kräktes. Och skrek när han kräktes.

Jag är väldigt diskret när jag kräks. För någon vecka sedan kräktes jag mitt i lördagsrusningen på en tunnelbanestation på söder. Hela processen gick på några sekunder, jag blev blek och kallsvettig, tog sikte på en skräpkorg (vad heter det papperskorg, soptunna?), kräktes i tre attacker, tog upp en näsduk, torkade mej om munnen, snöt mej, tog ett tuggummi och mötte mina vänner som planerat.
Ja, visst är det skillnad på bakfyllespyor och matförgiftning/maginfluensa. Men ändå. Jag har ofta imponerat på människor med mina smidiga spyor, såväl ragg som vänner och föräldrar. Hur sjukt det än kan låta.

Trofé

2007-11-28T20:16:00.000+01:00

Igår plockade jag en trofé. En man jag finner fantastiskt snygg och som jag har velat ligga med i flera år. Och ja, det var väl trevligt. Jag vet inte. Jag känner mej belåten, men samtidigt lite tom. Jag vet inte om jag längtar lite ändå.

Jag får ofta höra att mitt språk är för grovt. Jag tycker om att avhandla min avföring, idag blev jag helt öm i stjärten - stark mat. Jag tycker om att diskutera snygga och fula kukar. Olika smaker på sperma. Olika smaker på spyor. Jag vet inte vad jag vill komma till.

Tyvärr

2007-11-27T16:32:00.000+01:00

Det där med groggen känns aktuellt oftare än äppelträden. Tyvärr.

Tisdag

2007-11-27T11:50:00.000+01:00

Men ibland när jag ska vara duktig råkar jag börja kolla på katter som spelar piano på youtube. Och tourettes guy. För miljonte gången. Det är alltid roligt med fula ord, hur nära man än står ruinens brant.

Jag mår dåligt av att tänka för mycket på mej själv, vilket skapar en spiral, och så vips tänker jag ännu mer på mej själv. Konstaterade jag hos min terapeut senast. Det var bra. Jag behöver fokusera på annat, allt jag gör handlar om mej, jag pluggar ensam, köper saker till mej själv, funderar över mej själv, ältar mej, skriver om mej, springer ensam.

Ibland vill jag bara ha ett hus i Tallkrogen. Med äppelträd. Och andra gånger vill jag bara ha en grogg.

Slentrianlängtan

2007-11-27T10:54:00.000+01:00

Min vän säger att man gillar att längta efter nån som befinner sej på andra sidan jorden, för då kan man tänka sej ett litet jordklot, med en gubbe där uppe och en där nere. Längtan blir så visuellt överskådligt på ett härligt sätt.

Jag slentrianlängtar efter lite vad som helst.

Idag ska jag producera. Duktig. Sedan belöning med modefest. För varje skriven sida får jag ett, nä två eller tre glas vin. En sådan typ av morot borde väl fungera till och med på mej.

Lista

2007-11-25T23:01:00.000+01:00

Jag behöver någon att ligga med om söndagarna. Jag tar gärna en fastare rumpa och ett mål i livet med det också. Annars så.

Knulla med min hjärna

2007-11-20T23:20:00.001+01:00

Jag bestämde mej för att det får vara färdigt. Vi ska sluta fucka upp allt.
Jag stämmer möte, är där i tid, har kontroll, vet vad jag ska säga.
Jag säger vad jag ska säga. Vi måste skärpa oss, nu lägger vi ner, visst vi kan ses, men vi ska aldrig mer ligga.

Då säger han att han också har funderat. Att han har tänkt att antingen gör vi som jag säger, eller tvärtom. Antingen är det på riktigt, eller så inget alls.

Jag fattar inte vad han menar. Fortfarande inte. Och jag vet fan inte om jag ska fråga heller.

Studera

2007-11-16T00:34:00.000+01:00

Äh, hur dålig är man egentligen om man ger upp? Jag är så trött och det är så jobbigt att kämpa. Jag skulle kunna motivera för min handledare på ett ganska schysst sätt varför jag ger upp. Men hur dåligt skulle det vara egentligen? Skulle min självbild bli ännu svajigare?
Jag tänker ju alltid såhär innan deadline. Men nu tänker jag det extra mycket. Det vore så skönt att bara sova.

Ta itu

2007-11-15T20:28:00.000+01:00

Det ligger helt enkelt till så att jag har fastnat i ett mellanläge med han som dumpade mej. Vi hörs då och då. Vi bekräftar varandra, och sårar varandra och har ganska härliga dagar nån gång ibland då vi inte gör särskilt mycket alls.
Det är härligt. Jag mår bra av det. Och dåligt. Det håller inte. Någon kommer bli sårad, godegud bara det inte blir jag snällasnälla. Jag borde göra slut på det nu, annars blir jag ju liksom dumpad igen.
Jag är livrädd för att han ska vara färdig med mej, för att jag inte ska betyda något längre. Men det är ju oundvikligt. Är det bara det? Ibland känner jag mej ganska platt.

Att ta i kragen

2007-11-15T20:22:00.001+01:00

Och visst vill man bara ge mej en örfil, lyfta upp mej och släppa ner mer, skaka om mej och skrika Men fan, skärp dej! Ömkliga jävel, klart fan allt är svårt om man gör det svårt.

Vissa människor är rediga, de gör rätt för sej, säger ifrån, har civilkurage. Jag äcklas lite av det där, får för mej att de gör det bara för syns skull.
Sen kan man ju kokettera med att man är dålig också. Vet inte om det är så mycket bättre.

Det minsta

2007-11-15T18:48:00.001+01:00

Jag känner så ofta att jag behöver någon, och jag vet inte, gör jag verkligen det? Är det inte bara en ohejdad vana som gör att jag trevar efter en armhåla att gömma mej i så fort allt känns det minsta jobbigt. Och det minsta jobbigt, så känns det ju jämt.

Jag skriver och raderar, och det där dokumentet som borde vara sida på sida på sida vid det här laget är tre meningar långt. Tre dåliga meningar som jag kommer radera igen och igen.
Fan, ibland tror jag att jag spenderar dagen med youtube istället för allt det viktiga, för att liksom straffa mej själv.

Min omgivning tycker att det är dumt att jag träffar mitt ex. Och det är väl sant. Ja, det blir ju bara destruktivt. Så nu berättar jag inte för någon att han sov här i natt.

Fan igen. Och igen

2007-11-13T09:47:00.000+01:00

Saken är ju den att jag vet att det när som helst kommer en dag då han väljer att gå hem med någon annan. Jag vet att jag ofta går hem med någon annan om han inte finns till hands. Han har, vad jag vet, inte gjort det än.
Jag har motat bort den här tanken länge nu och fan vad jag mörkar för mej själv. Idag kom den över mej, massivt. Jag är ju skiträdd. Jag kommer gå sönder. Igen. Jag har precis skrapat upp mej själv från golvet, samlat ihop delarna och visst det ser väl inte lika bra ut allting nu, men det funkar hjälpligt. Jag kliver upp på morgonen. Jag minns inte när jag grät senast. Jag har liksom blivit levande igen, och vad gör jag med mitt nya liv, jo jag går direkt tillbaka, lägger handen på plattan.

Mina vänner kommer inte orka samla ihop det här trasiga en gång till. Fan, det måste vara fruktansvärt frustrerande, att som läkare ägna dagar åt att få liv i en kropp som första dagen på benen tar livet av sej. Satan vad jag är korkad ibland.

Efter helgen

2007-11-12T20:04:00.000+01:00

Gud, varför är det så svårt allting? Fan. Jag har intalat mej ganska länge nu att jag nog kan vara stark i det här, jag bestämmer mej för att han inte ska betyda nåt, det finns ju så himla många andra man kan träffa.
Men så börjar vi hänga igen. Och fan vet varför. För att det är bekvämt, för att vi är besatta av ligga med varandra. För att vi känner varandra. För att vi ofta rör oss på samma ställen.

Och det är härligt, just då. Och jag tänker att jag har det under kontroll. Herregud, han betyder ju ingenting på det viset.

Men när han kommer fram till mej vid tre, tittar på mej på det där sättet och säger Fan vad du är snygg ikväll, då har jag ingenting under kontroll. Ingenting alls.

Rosagrå

2007-11-09T00:07:00.000+01:00

Men faktiskt. Mina lyckopiller är nog bland det bästa som har hänt mej. Det placerar sej lätt på toppfemlistan i alla fall. Lätt.

Ibland önskar jag att vi hade droger hemma, sådär i en ask i köket. Och nånting annat än gräs.

Jag vill träffa någon som inte blir vettskrämd varje gång man pratar om "vi". Hur svårt kan det vara?

Jag intalar mej att jag aldrig mer kan älska en person som lämnar mej när jag har det som svårast. Han är borta på det sättet. Han är fortfarande fantastisk. Men om man drar så fort allt blir jobbigt, när jag är svagast, då är man borta.

Jag har svaga minnen av en tecknad serie som gick nån gång på 80-talet. Härskaren i serien, som kanske utspelade sej i rymden, var en rosagrå slemmig hjärna som låg i en glaskupa och härskade och söndrade.
Just så kan jag känna mej, som om jag saknar det där skyddande skalet som de flesta andra har. Jag bara blottar mej, ligger naken framför pansarvagnar och och blir mosad, trasad, tillplattad om och om igen. Kommer jag bli bättre på det där, jag menar, är det på riktigt så som jag känner? Blir jag lite hårdare varje gång, ungefär som att fotsulorna blir hårdare när man går barfota? Jag gillar egentligen inte förhårdnader. Men det gör jävligt ont att vara mjuk och skör hela tiden när allt annat är ganska vasst.

Drömtydning

2007-11-08T23:18:00.000+01:00

Häromdagen drömde min goda vän att jag skulle ta livet av mej och att hon hjälpte mej. Hon lånade sina föräldrars bil så att jag skulle kunna gasa ihjäl mej i den. Det tyckte jag var fint gjort.

Men fan

2007-11-08T23:16:00.000+01:00

Det blir ju mörkt vid tretiden nu ju. Varför lever man?

Och

2007-11-06T19:51:00.000+01:00

Jag är fantastisk när jag är förälskad. Jag tycker om att vara full. Jag tycker om att titta ut genom fönstret. Jag tycker om att iaktta hur människor gör. Jag har lite svårt att helt greppa hur jag själv ska göra. Jag har alltid varit mycket äldre än vad jag är på pappret. Det finns ingen plats där jag känner mej helt hemma. Jag tycker ofta att människor gör fel, har fel, är fel. Antingen är människor för svenniga (de flesta), eller så försöker de för mycket (ett fåtal). Man ska vara lagom, fast inte lagom alls. Jag har ingenting gemensamt med min familj, men jag tycker att de är snälla. Jag älskar att ge upp, att somna om, att ställa in, att stanna hemma. Jag älskar att ha planer, att sminka mej, gå ut och få bekräftelse, att dricka en öl på varje bar längs en förutbestämd gata, att cykla och få lagad mat. Att ha pengar. Jag älskar böcker. Jag gillar smörgåsar. Jag älskar när människor berättar anekdoter ur sitt liv. Jag är livrädd för att misslyckas. Jag är rädd för att bli över, att vara ensam. Jag tror att människorna omkring mej när som helst kommer upptäcka att jag är en bluff. En perfekt dag vill jag spendera med en bok, bredvid någon jag tycker om. Just sånt älskar jag, att göra något eget men ha någon i närheten. På facebook står det att jag är bra att ha med på en öde ö.

Mörkt

2007-11-04T22:02:00.000+01:00

Jag har aldrig varit ens en tredjedel av en så dålig människa som jag är nu. Välj vilken vinkel som helst och jag kan svara Ja, jag är ett rövhål.
Min familj? Jag mörkar och ljuger. Min mamma trodde att jag hade dött för några dagar sedan. Jag orkade inte ringa tillbaka. Mina vänner? Jag mörkar och ljuger. Ställer inte upp på det sätt som de har funnits där för mej. Vidare: Jag ligger med fel person, jag lånar pengar jag glömmer att lämna tillbaka, jag skiter i avtalade tider och deadlines, jag äter bara skit, jag sviker löften, jag orkar inte ringa upp min läkare och kolla resultatet på klamydiatestet. Jag sjukanmäler mej när jag ska jobba. Jag sjukanmäler mej när jag ska till skolan. Jag sjukanmäler mej när jag är bjuden på middag. Jag bara mörkar, mörkar, mörkar. Hela jävla tiden.

Gud. Jag ljuger till och med för min terapeut.

Drama

2007-10-31T23:27:00.000+01:00

En hel kväll spenderad på en kass pjäs på Dramaten. Under tiden tänkte jag på mej själv.

Det här är väl egentligen bara den där gamla vanliga man har sett flera gånger förut, fast med andra karaktärer. Jag är på väg att gå, håller på något vis på att resa mej. Han grips av panik, kastar ut en krok. Jag lyckas hålla mej lugn ett tag, nappar inte direkt. Men med målmedvetenhet har han till sist rört till mitt huvud så pass att jag helt plötsligt har svalt hela kroken. Fan.
Det är billigt. Men åh så effektivt.

Hur gör man för att vara den starkare, den som liksom bara går, som aldrig vänder sej om för att höra det sista den andra personen säger?

Jag lägger aldrig på först, jag sitter jämt kvar med luren mot örat och väntar på att höra klicket. Sedan lägger jag på. Jag tror att det är ett tecken på att man är en förlorare.

40

2007-10-31T10:41:00.001+01:00

Haha. Jag höll mej i 40 minuter. Självföraktet vet ju inga gränser.

Kan inte nån komma hit och analysera mina sms.

fanfan

2007-10-31T09:58:00.000+01:00

Precis som att man som tonåring hackar sej i armarna med förskärare, hittar man nya sätt att straffa sej själv och få skönt ont när man blir äldre och inte kan springa omkring helt ärrig längre. Man kan ge sej själv ångest och oro för allt man gör och inte gör, leta trasseltecken i allt, hitta små ångestkorn att knapra i sej där man trodde det var omöjligt.

Fan. Jag är en sjukt usel människa. Jag känner mej dumpad igen. Ja, varför skulle jag göra det där för?

Igår kändes det bättre faktiskt. Idag känns det tomt, så jävla ensamt och jag ska fanfan inte höra av mej till den där jävla människan som har en sådan fantastisk förmåga att blåsa ur hela huvudet på mej. Även fastän jag vill, hela, hela tiden. Kan jag hålla mej fram till lunchtid kanske?

Varför?

2007-10-30T19:19:00.001+01:00

Varför illustrerar DN.se en artikel om stölder av lyxbilar med en bild på en man bredvid en Volvo 240?

Skorpa

2007-10-30T18:10:00.000+01:00

Ja, har man inget bättre för sej en dag så kan man ju ligga med den där personen man försöker komma över, han man blev dumpad av. Man kan sova tätt intill, ligga kvar länge, äta frukost, gå och lägga sej igen och tänka vafan, vad gör vi?
Man kan dessutom göra sina vänner lite förvirrade och besvikna, de som har lotsat en igenom de här senaste veckorna. Denna besvikelse uppnår man bäst genom att säga Nej tack, ingen öl för mej ikväll, jag ska träffa min förra kille. Vi behöver prata.

Ha, fuck me, som om jag någonsin har kunnat prata med någon utan att ligga med personen i fråga. Vet inte. Vet fan inte alls vad jag tänker nu. Kanske helt enkelt som det är, han krisade ur, behövde bekräftelse, jag var där, nu är det färdigt.

Kladda sår som sagt var.

Rå

2007-10-29T14:12:00.000+01:00

Det gör ont snett under min haka, högst upp på halsen. Jaha, då har jag väl fått hiv också. Fan. Fast jaja.

Igår berättade jag för killen som dumpade mej om några jag har legat med sedan dess. Det var taskigt, men jag sparade inte på detaljerna. Han blev lite ledsen, såg ut som om han skulle kräkas upp sin råbiff. Och jag ville krama homom hårt, lukta på hans hals, förklara att jag vet, vet bäst av alla att jag är ett stort cepe. Men det gjorde jag inte. Jag rörde lite vid hans arm och sa förlåt tyst.

Måste det vara så jävla dåligt då, att jag inte pallar att vara själv, att jag när jag bara är jag är jag halv, att jag alltid känner mej halv om jag inte har någon annan här?

Gapa

2007-10-28T21:28:00.000+01:00

När jag går hem ser jag en katt springa omkring vid tunnelbanan. Det är inget ställe för en katt att hänga på. Varför söker jag själv hela tiden upp de platser som är sämst för mej? Jag bara pillar och kletar i mina jävla sår hela tiden och fan och fan varför kan man inte låta saker vara. Skitfitta vad jag är trött på det här jävla skräpiga tillståndet.

Jag livnär mej på andras bekräftelse. Får jag den inte när jag vill ha den blir jag något av det vrakigaste.

Ja, vad ska man vara om inte bitter? Inte fan är jag foglig i alla fall. Jag är tystlåtet obstinat och jag hoppas att pacman sväljer mej i natt.

Slemmo

2007-10-28T13:48:00.001+01:00

Jag tycker inte det här med att ställa om klockan. Det är på låtsas, jag tycker inte om när det är på låtsas, allt är tillräckligt på låtsas ändå.

Jag åkte hem själv i natt och nu känner jag mej så jävla ensam och uttråkad. Det värker på insidan av låren efter ett par höftben på östemalm.

Igår åt jag tre rostade mackor sen söp jag bort bakfylledarret. Under loppet av två dagar har jag flera gånger blivit anklagad för att attraheras av slemmiga killar. Det var nåt nytt. När fan blev jag så? Jag orkar inte fundera över om det ligger någon sanning i det.

Vitamin

2007-10-28T13:43:00.000+01:00

Igår såg jag den där kusinen som aldrig brukade känna igen mej. Vi sågs säkert åtta gånger på olika platser i stan, varje gång tog han i hand och presenterade sej. Varje gång sa jag, ja men vi har ju redan setts. Jag var nog lite irriterad på dej för att din kusin inte kände igen mej.
Jag såg honom igår, han kände inte igen mej då heller. Men nu gjorde det ju ingenting längre.

Trekvart

2007-10-26T08:34:00.000+02:00

Jag tänker på att Mikael Persbant fick sparken från Dramaten på grund av sina alkoholproblem, men att ingen tidning törs skriva om det. De har liksom redan gjort det så många andra gånger, med halvdann trovärdighet.

Jag åker trekvart senare än vad jag ska till mitt tråkiga extrajobb. Jag var uppe i god tid och skulle kunna vara där när jag ska. Jag vet inte varför jag åker senare. Kanske för att det stod om Klas Östergren i Kulturdelen idag. Inte för att det tog trekvart att läsa. Jag behövde väl bara lite extra bufferttid för mej själv för att palla med alla jävla idioter som köper sprit en lönefredag.

Ikväll ska folk inte vara idioter. Ikväll ska dom vara härliga, och runt omkring mej.

Krok

2007-10-25T23:36:00.000+02:00

Ikväll har jag druckit öl med en människa jag älskade i flera år. Jag har berättat om mitt liv, det där gamla vanliga, och tittat på honom och tänk att så där hårt och sårbart som jag älskade honom då, så kommer jag nog aldrig att älska någon mer.

Det är egentligen ingenting sorgligt med det. Jag vore en jävla idiot om jag slängde mej in i saker så huvudstupa och naken igen. Nu har jag lärt mej att jag kan älska med en liten bakdörr, om inte öppen så ändå olåst.

Nu äter jag ostkrokar med gaffel för att inte kladda ner tangentbordet.

Hur samtalar man med sej själv utan att bli Ronnie Sandahl?

2007-10-24T21:02:00.000+02:00

Men jag är ganska fascinerad. Jag trodde nog att det skulle kännas, kännas på något vis. Jag menar, man skapar vissa associationer, man lär in. Att ligga betyder den här kroppen, den här lukten, den här känslan under handen, den lilla högen med hårstrån precis här, det smakar så här.

Sedan helt plötsligt kapar någon det där. Den här magen är hårdare, snoppen på något vis spetsigare. Och det smakar något annat. Ibland känns det där sorgligt. Nu kändes det bara... Ganska fint.

Status

2007-10-24T19:35:00.001+02:00

Bara för att jag hade skrytit om att jag aldrig blir bakfull längre, tackvare mitt myckna nästan-varje-dag-drickande, vaknade jag av att jag ville kräkas.

Jag tycker att det här med status på facebook är fantastiskt. Nu vill jag skriva E is... har fått ligga. Men jag vet inte. Det vore så jävla typiskt om min mamma helt plötsligt skulle dyka upp där.

Mmm, jag vidhåller att porrskådisar är lyckliga.

Bitter = sexigt?

2007-10-23T18:10:00.000+02:00

Nu ska jag få öl. Och berätta för den som inte hört det än om hur det gick till när mitt liv pajade, först långsamt, långsamt och sedan krasch.

För tre veckor sedan fick jag lite sympatiknull. Det är jävligt länge sedan. Nä, jag vet, det finns en massa människor som gnäller över att de inte har fått ligga på ett halvår. Eller ett år. Eller whatever. Det skiter jag i. På tre veckor växer min fitta ihop. Wow, oskuld igen.

Fan ta alla as som inte vill ha mej.

Förnedringsteve utan teve

2007-10-22T21:57:00.000+02:00

Varför måste allt rivas sönder för att kunna byggas upp igen? Varför måste jag bli en jävla urtvättat trasa när jag varit på min terapi eller vad fan det är? Och börja gråta i skolan? Låsa in mej på toaletten, gråta lite till? Sluta gråta, snyta mej och gå ut från toaletten? Passera min kille - Nej! - förra kille, och börja gråta igen? Skynda därifrån, ny toalett, gråta, snyta sej, ut, seminarium med röda ögon?

Fan. Ibland är allt bara förnedring.

Jord+nöt+s+ring

2007-10-21T21:16:00.000+02:00

Ibland får jag för mej att jag helt plötsligt ska vakna upp som gammal, att jag ska sitta här i silvervitt hår ned till knäna och upptäcka att jag har tillbringat mitt liv framför facebook.

Nu åt jag jordnötsringar till middag. Det är ju inte ens gott. Jag är ful idag.

Nu känner jag nästan bara den här vanliga livsledan. Basic. Det måste ju betyda att det verkligen håller på att bli bättre.

Söndag

2007-10-21T11:58:00.001+02:00

Jag hatar honom fortfarande. Jag är långsint. Ett statiskt tillstånd. Ibland känner jag att jag vill bryta mej in när han sover och märka honom på nåt vis. "Du är fortfarande ett as". Även om jag kan låta glad i telefonen så är du fortfarande ett jävla as och cepe, och fan vad jag hatar dej.

Min nyckelknippa är väldigt liten nu när jag inte har nyckeln till dej längre.

Stark höger

2007-10-21T00:47:00.000+02:00

Jag häller i mej en flaska till hos min faster, och det gör ont, så jävla ont i mej när hon pratar om sitt liv. Och i det här egocentrerade tillståndet vänder jag allt jag hör så att det pekar åt mitt håll. Med vilken rätt är jag olycklig, jag som är hel och ren?
Hon pratar om när hennes man körde ihjäl sej när deras barn var små, om sina cellgiftsbehandlingar. Om den döde mannens bror som dör ensam i sin lägenhet, och hur de ser hur han har lidit när de hittar kroppen efter en vecka.
Jag krymper mer och mer i soffan där jag sitter bredvid mamma. Förlåt för att jag äter så lite, jag mår så illa av mina lyckopiller, var nog i efterhand helt fel grej att säga.

På vägen hem är pappa berusad och kallar henne högerextremist. Jag tycker nog mer att hon är stark.

2007-10-20T17:36:00.000+02:00

Är det det där man kallar fylleblogg?

Man lär sej nån gång.

2007-10-20T02:58:00.000+02:00

Ja, jävlar du. Återigen har jag horat på det här misslyckade viset. Hur fan gör man? Fick i alla fall flörten med snyggaste Gael García Bernal-look aliken på Riche. Ja, hur tog jag vara på det? Jag gick därifrån. Och i efterhand känner jag mej EXAKT som den tecknade illustrationen av den-som-gapar-efter-mycket-mister-ofta-hela-stycket-fabeln i Bamse.
Fan. Vad tänkte jag? Att det skulle finnas något bättre någon annanstans? Men hallå, hjälp mej nån? Nej, träffar man Gael García Bernal på Riche så finns det ingen bättre någon annanstans. Begrips?

På vägen hem slumpade musiken sej till Becks Everybody's gotta learn sometimes från Eternal sunshine of the spotless mind-soundtracket. Som om det inte vore nog. Fan.

TT

2007-10-19T17:55:00.000+02:00

Orgasmkrisen är löst för nu, och en känsla som nog är det närmaste lycka jag har kommit sedan jag minns inte när, har spridit sej i kroppen.

Jag kommer ihåg en gång när jag satt i en hotellbar med min hand i din på bordet, och du sjöng Vakar över dej.

Nu ska jag snylta vin på kontor. Hoppas jag blir full. Det blir jag nog.

I wanna fuck you like an animal

2007-10-19T16:24:00.000+02:00

Märkligt är att jag egentligen, enligt min handledare och CSN skriver en uppsats just nu.
Jag får ju ingenting gjort. Idag sov jag länge, bakfull, innan jag åkte till skolan. Att bara åka dit och vända funkar på samvetet vissa dagar. Lite lojt skrev jag ut lite saker som jag sedan inte läste. Åt nåt helt ostigt till lunch. Stirrade på min facebooksida. Sen tänkte jag att vafan. Och så åkte jag hem.

På vägen hem slumpade ipoden fram Closer med NIN. Vafan. Är jag paranoid eller pissar livet verkligen på mej så mycket som jag tror?

Ge mej

2007-10-19T16:20:00.001+02:00

Men skulle det vara så dåligt om vi bara knullade lite då, tänker jag. Man vet ju att det är slut. Helt slut, aldrig mer, vad som än händer. Ja, säger hon vars åsikter jag vanligtvis inte alls respekterar, du tar bara det du kan få.

You get what you want, if you want what you get. Var det Stina Nordenstam?

2007-10-19T11:50:00.000+02:00

Egentligen tycker jag att jag är lätt att älska. Det borde vara lätt att älska mej.

Hänga runt

2007-10-19T09:55:00.000+02:00

Igår skickade jag ett sms. Det var dumt, men ibland vill man så förfärligt gärna sova bredvid någon. Jag försökte lite halvt sova bredvid någon annan också. Det gick inte riktigt.

Jag fick hur som helst inget svar. Så en stund senare skrev jag något skämtsamt om att det där skrev jag ju aldrig, att jag var full och blond, att någon måste ha hackat min mobil. Jag fick det att låta ganska roligt. Men egentligen kändes det bara som ett hål, som om jag var ett hål och som om hela håliga jag hängde och dinglade över ett ännu större hål.
Det är om jag ramlar ner där som jag fan inte vet vad jag tar mej till.

Annat:

2007-10-18T12:12:00.000+02:00

Förr i tiden brukade jag tänka att om mitt liv gick åt helvete helt skulle jag åka till USA och bli sådär vi-måste-riva-en-vägg-och-lyfta-ut-henne-med-lyftkran-tjock. I USA finns det bästa godiset. Till vilket land ska man åka om man bara vill kräkas?

För några dagar sedan satt jag bredvid två killar som pratade teckenspråk på tunnelbanan. Jag funderade på vad resultatet skulle bli om man mätte kaloriomsättningen hos en döv och hos en hörande människa. Det borde vara svårare att bli groteskt tjock om man gestikulerar så mycket.

Man kan väl säga att jag försöker tänka på annat.

Min medicin ska ge orgasmsvårigheter, och ja, på det viset har den ju i alla fall börjat verka. Jävla fitta. Bokstavligt menat.

Grått

2007-10-17T18:17:00.000+02:00

Rent teoretiskt vet jag ju att det kommer bli bättre. Eller, ibland kan jag liksom känna att det nog finns en möjlighet att se det här lite ovanifrån, från det där fågelperspektivet. Helhetsbilden. Att det här är en period. Men sen glider den där vetskapen iväg, och så ligger jag i en svart plastsäck igen.

För någon vecka sedan tyckte jag att Medelålders plus, serien i DN, var rolig. På riktigt. Jag tillhör inte målgruppen. Jag är inte ens 33.
Jag brukar ibland känna oro när jag tänker på att min mamma blev gråhårig när hon var några år över 30. Jag har ägnat dagar av mitt liv åt att jämföra våra respektive hårkvaliteer. Idag lade jag 1200 spänn på att färga mitt hår. Grått. Eller vitgrått. Bättre förekomma än att förekommas, som mitt ex pappa sa.

Ge mej våfflan

2007-10-17T00:17:00.000+02:00

Happsie. Nu blev jag full igen. Råkade radera alla min skickade sms på vägen hem på tbanan. Jag blev lite ledsen, fanns flera fina jag tyckte om och sparade med flit. Herreminje.

Jag vill ha våfflor, med blåbärssylt och grädde. Och så vill jag dö vackert, med fin slät hy. Gud, det är så mycket krav på unga tjejer idag, vad ska man göra?

Löv

2007-10-16T17:50:00.000+02:00

Och så funderar jag på olika saker. Varför hoppar man framför tåget, varför lägger man sej inte bara intill strömskenan? Det måste väl vara mycket mer effektivt. Så slipper man riskera att fortsätta sitt liv som halv. I och för sej är det väl då folk brukar bli lyckliga, när de överlever svåra saker. De börjar se varje unikt löv och hej och hå. Kanske ska bli halv då.

Nä fan, det här lät ju riktigt illa faktiskt.

Gipsvagga mej

2007-10-16T13:43:00.001+02:00

Lärdom av alltihop: nästa gång jag går sönder vill jag ha gips. Människor ska skriva på gipset, rita hästar och hjärtan. Och hämta saft åt mej.

jag gick sönder litegrann

2007-10-16T13:32:00.001+02:00

Man får en konstig känsla som sitter i i flera dagar när man blir akutremissad till psyket, skickad i taxi med en läkare. Hallå, när blev jag Mijailo Mijailovic liksom?

Det är fortfarande overkligt. Men jag har ju läst retorik, herregud, jag och min vän prkonsulten slipar på hur jag ska göra det bästa av det här. De sålde tydligen cepesnygga tvångströjor på nitty gritty för ett tag sedan. Var får man tag på en sån?

Ogjort

2007-10-07T10:27:00.000+02:00

Jag visade inte fittan på riche igår. Jag drack bara vin och hittade fel på alla runt omkring.
Idag är det sämre. Jag längtar, såinihelvete.

Jag ringde till honom i natt. Men han svarade inte. Som tur var ringde jag inte från min mobil, så nu kan det nog räknas som ogjort.

Jag undrar om det skulle kännas bättre om jag fick knulla lite. Jag tror det.

Plus

2007-10-05T23:28:00.000+02:00

Plus att jag har börjat säga "Jag säger såhär" i tid och otid, som någon slags metakommentar till det jag gör och säger. Naturligtvis på grund av att Ordjaktentjejen som kräks säger så uppskattningsvis tjugi gånger under två minuter. Gud, rensa mej.

Bedrift

2007-10-05T23:17:00.000+02:00

Och jag gråter inte en enda gång på jobbet. Inte ens när snäsiga gubbar säger att jag pratar för sluddrigt, inte ens när näbbiga tanter ifrågasätter mitt kunnande innan jag ens har öppnat munnen. Inte ens när gubben på jobbet frågar hur det är, jag säger hur det är och han säger Åhh nej.

Jag gråter inte ens på vägen hem, när jag träffar hans bästa vän i tunnelbanan. Jag gråter inte ens när jag säger att det är skit, han kramar mej och säger att han förstår att det är skit.

Inte ens när jag kommer hem gråter jag en enda gång.

Nu ska jag sova. Nu kommer jag kanske att gråta.

Jag vill vara Britneys vän

2007-10-05T12:14:00.000+02:00

Jag har faktiskt inte dött än idag. Är hela tiden lite passivt livrädd för att jag gör det snart, brakar liksom.

Jag tänker på att måndag var en sorglig dag på många sätt. Britney blev av med vårdnaden om sina barn, och det gör mej verkligen ledsen. På riktigt. (Jag blev lite kall inuti när jag såg youtubegrejen med den gråtande killen som förbannar alla som inte förstår B. Jag är ju han. Hade dessutom kört en ganska identisk monolog bara några dagar tidigare på tunnelbanan) Hur blev jag såhär? Är det så jag är? Finns det inte nån gräns för hur långt man kan sträcka sej i sin mission att ta på sej andras smärta. Herre. Ibland blir ju till och med jag trött på mej.

Gråta i spriten

2007-10-05T10:27:00.000+02:00

I eftermiddag ska jag sälja sprit. Som alltid när det vankas helg. Jag kommer med allra största sannolikhet börja gråta. Men det får man väl, säger min vän och berättar om när hon jobbade i matgropen och bad sina kunder vänta en stund, "jag måste bara gråta lite, förlåt".

Utan mina vänner vore jag ingenting. Jag vill säga det så som jag känner det, men det låter ju bara... jag vet inte. Jag har nog sagt det förr, men jag har nog inte menat det så mycket som nu. I förrgår däckade en annan vän av sympati i min säng. Det gör mej rörd att människor ställer upp och blir apraka för min skull. Det är bland det finaste som finns.

Jag ska sminka mej med mascaran som inte kladdar så mycket. Och så får jag börja gråta om någon köper en amarone som antyder en mysig middag.

En kock

2007-10-05T09:17:00.001+02:00

Och dagen som blev absolut ingenting, avslutas med att jag använder en livlina, jag ringer en vän. I väntan blir jag lugn. Tittar på teve. Svensson Svensson på SVT24, hela tiden med tanken, faan jag kan ju inte kolla på det här. På nåt vis får Svensson Svensson mej att må bättre, den serien är så jävla ångest, det är inte riktigt så illa för mej.

Sen tittar jag på matteve. En kille svänger ihop saker som ser så fantastiskt goda ut. Jag tänker att jag borde träffa en kock nästa gång jag träffar nån. Plan, verkställ. Smsar ytterligare en person om mitt livsläge, jag är dumpad jag måste få vin och bekräftelse. Hon lovar att ta mej ut på lördag.

Det ska gå, det måste gå.

Varför måste alla prata om att knulla?

2007-10-04T18:54:00.000+02:00

Jag måste tänka om. Funkar ju inte att ha som plan och syfte att han ska ångra sej. Om jag ska bli glad, snygg, gå vidare och skaffa ett ofattbart fantastiskt liv ska jag ju inte göra det för att han ska ångra sej. Vilket jag inte kan låta bli att tänka nu.

Jag vill ju bara vara älskad och suktad efter.

Jag måste tänka annorlunda. Nu är det bara jag. Det måste vara bara jag nu, annars blir jag aldrig hel.

Och så kom halsduken upp igen.

Hur blir man?

2007-10-04T16:43:00.001+02:00

Och sedan lättar det lite. Jag stör åtminstone inte grannarna längre.

Jag tänker på självbilder och på artikeln om nutidsorienteringen i DN igår. En femtonårig kille som just gjort testet intervjuas. Han är besviken över att han missade frågan om foppa-tofflorna. "Men vem bryr sej om tofflor egentligen" lägger han sedan till. Han är också upprörd över frågan om med vilka tre bokstäver namnet på de franska snabbtågen förkortas, och säger något i stil med "Hur ska man kunna veta sånt?". Reportern ger honom ytterligare lite uttrymme vilket killen använder till att klaga över att det var för få frågor som fokuserade på utrikespolitik, "dessutom tycker jag inte att det tillhör allmänbildningen att veta vem som regisserat Darling".

Herre gud. Hur kan man vara sådär? Är man sådär? På nåt vis?

2007-10-04T15:23:00.000+02:00

och jag går bara sönder. helt sönder. fan och fan och fan. jag vill bara slå och slå och slå och vafan har du gjort ditt jävla as jag hatar dej så jävla hårt och jävla fitta.

Halsduken

2007-10-04T14:27:00.000+02:00

Jag tänker på när vi träffades, när du klev upp tidigt varje morgon och ringde sös för att få svaret på ditt klamydiatest. Det var semestertid och försenat, och du blev förbannad, och så knullade vi med kondom och jag tyckte att det var fint att du ringde och ordnade.

Hur jag än säger det blir jag krönikören med den långa halsduken. Så fort jag försöker sätta ord på det här känner jag hur det sticker och blir varmt runt halsen.

Vid Älvsjö går gränsen

2007-10-04T14:22:00.000+02:00

Och när jag kommer till skolan rasar allt, hela det där lilla jag hade byggt upp av något slags struktur, något slags gips omkring mej så att jag kan stå upprätt. Kan inte hindra mina ögon ifrån att leta dej hela tiden, den vanliga svängen förbi kaffet, sen upp rundan i biblioteket, vet inte vad jag ska göra, kollar mejlen, om något har hänt på facebook. Kan inte låta bli att titta på din sida. Inget har hänt.

På seminariet tror jag att jag ska börja gråta, jag tittar i pappret, säger ingenting. Blundar bakom luggen, hårt och hela tiden och det bränner där bakom. Vill ställa mej upp och skrika Fattar ni inte att det här inte betyder nåt? Jag är den ensammaste människan i hela jävla världen!
Det är jag ju inte alls.

Orkar inte vara kvar. När jag går ner på perrongen vill nästan hela jag sitta kvar där, vänta på det motsatta tåget, hoppas att du kommer med det, att du ser mej där och vadå. Ingenting skulle bli det minsta annorlunda av det.
Väl på tåget gråter jag lite, tänker bara på fan och fan och fan och dina överarmar och hur huden känns där. Jag går sönder, lite mer hela tiden, jag tänker att jag borde ringa mamma och pappa, men jag vet att jag kommer börja gråta om jag gör det, och jag vet att de blir så ledsna då. Jag tänker på att jag fortfarande har din nyckel, att du nog är i skolan nu (i samma byggnad som jag precis har varit i, vi har varit där båda två i samma huskropp, nästan nära, och fan vad jag är patetisk, men det känns på ett särskilt sätt i mej när jag tänker på det). Jag tänker på att jag fortfarande har din nyckel och att jag skulle kunna åka hem till dej nu, bara lukta lite på din kudde, gråta lite och fan begå hemfridsbrott.

Men i höjd med Älvsjö lättar något, trycket över bröstet och gråtklumpen i halsen, jag andas lite bättre. Jag kan inte vara där du är. Jag är så jävla rädd för att se dej där, jag vet inte vad som händer då, jag är rädd att jorden slungas ur sin bana, eller någon annan överanvänd halsduksklyscha, om vi möts vid kaffeautomaten. Och samtidigt är det nästan det enda jag kan tänka på när jag är där. Att jag måste se dej, att vi måste mötas av en mycket välarrangerad slump och att allt kommer bli annorlunda då.