Orororororo

I gruppterapi ska jag försöka hitta min plats i livet.

Jag tänker på filmer som utspelar sej i NY, manchesterbyxor, cigaretter, härligt röriga lägenheter med stora fönster.

Själv ska jag sitta i Enskede tidigt om mornarna, med surt automatkaffe i plastmugg, landstingsfärg på väggarna och oro.
Ja men det är spännande på nåt vis.

Droppen Dripp

Jag är stolt över min förmåga att förlåta, och det där att jag inte riktigt ger upp fastän jag är utspilld och skvätter överallt.

(På andra sidan av den tunna väggen bor en grottman. Han vrålar ungefär tre gånger i timmen, för min del verkar det poänglöst. Han bor inte i min uppgång, så jag vet tyvärr inte hur han ser ut. Vad jag vet är att hans tjej ser asiatisk ut (jag har sett henne på balkongen), att han låter ännu mer som en grottman när han knullar henne och att han har kort stubin.)

Jag fick en pojkfrisyr idag. Som för att manifestera det motsatta kom det en droppe blod när jag kissade efteråt.

Är det bara våldsam ångest man vill åt? Finns det nån poäng med lite vardaglig oro om den inte sticker och skär i dej?